När pengarna börjar strömma in till firman lämnar familjen sitt enkla hem. De byter inte bara bostad utan också liv. Om ekonomiskt uppsving och dess följder handlar Vivek Shanbhags uppmärksammade roman Ghachar Ghochar, som i höst kommer på svenska. Genom familjeporträttet träder en skarp bild av ett nutida Indien fram. Romanen har hyllats för sin koncisa stil och i intervjun med Karavan berättar Shanbhag om sin arbetsprocess, om fröet till romanen och kärleken till det outsagda.
Text: BIRGITTA WALLIN
Ur Karavan 3 2018
Vivek Shanbhag är en av de ledande gestalterna på den sydindiska författarscenen. Han skriver på kannada, ett dravidiskt språk som talas av omkring 45 miljoner människor. Delstaten Karnataka är språkets primära hembygd, men det talas till dels också i granndelstaterna i södra Indien och skrivs med vackert snirkliga, liksom mulliga bokstäver. När Shanbhag nu utkommer med en bok på svenska är det en ganska så unik sak; det är den andra romanen på detta språk som funnit sin väg ända hit upp till Norden.
Den första var Samskara – ritual för en död man från 1965 (på svenska 2001), skriven av U. R. Anantha Murthy och utnämnd till en modern klassiker. En berättelse som utspelas bland brahminer i en liten by i Karnataka, medan Shanbhags roman tilldrar sig i metropolen Bangalore i en ekonomiskt överhettad och snabbt föränderlig nutid. Den bär den lustiga titeln Ghachar Ghochar, vilket är ett nonsensuttryck som innebär att något är tilltrasslat bortom all räddning. Allt eftersom handlingen framskrider kommer romanens berättare att få ett mycket större bruk för detta uttryck än han skulle önska sig.
Boken handlar om en storfamilj som har levt under enkla omständigheter, men som snabbt får en avsevärt förbättrad ekonomi. Detta beror på berättarens chikkappa, hans farbror, vars företag med ens blivit så framgångsrikt att ingen annan i familjen behöver arbeta. Familjen tar flera kliv upp på klasstegen, får helt andra vanor och allesammans svassar de ständigt för chikkappa (något som beskrivs i det utdrag du kan läsa på sidorna som följer).
De som tidigare levt sparsamt, sammansvetsat, börjar nu, i och med den nya konsumistiska livsstilen, att förlora greppet om sig själva. ”Det är sant som det sägs – det är inte vi som kontrollerar pengarna, det är pengarna som kontrollerar oss”, inser berättaren när tillgången på pengar kastat in familjen i en virvelvind.
Vivek Shanbhag har bakom sig fem novellsamlingar, tre romaner och två pjäser. Hans böcker är översatta till många indiska språk, men Ghachar Ghochar var den första att översättas till engelska. Den har fått ett varmt mottagande både i Indien och i väst, och särskilt hyllats för sin eleganta och förtätade stil. De stora indiska romanerna är annars just stora, tegelstenslika – tänk Rushdie med flera – medan denna är liten och tunn till formatet, blott 128 sidor. Den koncentrerade stilen med betoning på det outsagda har fått kritiker att utnämna Shanbhag till en indisk Tjechov.
När den nu översatts till svenska av Peter Samuelsson har det skett från den engelska versionen, gjord av översättaren Srinath Perur i nära samarbete med författaren – i ett och ett halvt år höll de på, tog isär berättelsen på kannada och satte samman den på engelska.
När jag via mejl undrar om jag kan få ställa några frågor till Vivek Shanbhag ska han just bege sig iväg från hemstaden Bangalore på några dagars resa. Han svarar att det ändå går bra, men att han helst lämnar diskussioner om bokens innehåll till läsarna och själv föredrar att uppehålla sig vid sådant som stil och form. I likhet med berättarsättet i hans roman är svaren på frågorna komprimerade och nogsamt formulerade – jag hoppas att ha kunnat fånga dem i översättningen från engelskan.
Om du själv skulle beskriva din bok Ghachar Ghochar, hur skulle det låta?
– Exakt så som den nu föreligger i tryck!
Hur kom tankarna på att skriva denna roman till dig?
– Den här romanen fanns inom mig och växte till sig under flera år. Det är alltid svårt att sätta fingret på en enskild händelse eller erfarenhet och säga att just den utgjorde inspirationen, men jag skulle ändå tro att fröet till berättelsen såddes för tjugofem år sedan, när jag började arbeta som ingenjör. Vid den tiden jobbade jag tillsammans med några säljare, och jag har ett starkt minne av ett besök hemma hos en av dem vars familj, ja varenda familjemedlem, var livligt engagerad i hans arbete. De kunde till och med koderna för ett hundratal av produkterna han sålde.
Det här kan ha varit fröet till romanen, men det krävs mycket för att ett frö ska växa till ett träd och bära frukt. Det finns ett talesätt på kannada som grovt översatt lyder ”man ska inte försöka finna flodens källa” – det leder oundvikligen till besvikelse!
Du skriver på kannada, ett sydindiskt språk med ett livligt litterärt liv och rötter långt tillbaka i tiden. Kan du nämna ett par kannadaspråkiga författare som har betytt mycket för dig, och varför?
– Jag har stor respekt för Yashwant Chittal, en av våra moderna roman- och novellförfattare. I sina berättelser ägnar han sig lika mycket åt indiskt byliv som åt det urbana livet, och utan att på något vis förenkla försöker han förstå deras inbördes förhållande.
En stor beundran hyser jag också för U. R. Anantha Murthy, som intresserade sig för indisk mentalitet och lyckades gestalta den människornas inre förvirring och oro som präglat flera tidsperioder.
Slutligen vill jag lyfta fram Kuvempu; hans två magnifika romaner som utspelar sig på det tidiga 1900-talet fångar den tiden på ett målande sätt.
Vilka tror du är de största svårigheterna när skönlitteratur ska översättas från kannada till västerländska språk?
– Vilken vidd en berättelse har, om dess ton ljuder inom flera register, är i hög grad beroende av dess premisser. När en författare på ett otvunget vis lyckas fånga upp vilken verkan dessa premisser har på det mänskliga beteendet, då blir berättelsen rik på Dhvani, som är den inneboende eller underförstådda meningen. Premisserna är språket, den etiska grundsynen och samspelet mellan kulturer. De bästa berättelserna är djupt förankrade i allt detta som utgör dess mylla. När exempelvis indisk litteratur översätts till västerländska språk är det en enorm utmaning att bevara denna helhet.
Ghachar Ghochar är en kort roman alternativt en lång novell. En del skulle kalla den för en novella. På vilket sätt tilltalas du av den här formen?
– Det är en lockande, sporrande form, då den samtidigt kan bära med sig både novellens skärpa och romanens djup. Den som arbetar inom den här genren får se till att bruka sina medel med stor omsorg, eftersom lite mer kan vara för mycket och lite mindre en katastrof.
”Den som arbetar inom den här genren får se till att bruka sina medel med stor omsorg, eftersom lite mer kan vara för mycket och lite mindre en katastrof.”
Din arbetsprocess, hur ser den ut?
– Det är aldrig handlingen som sätter igång mig. Hela processen är en organisk helhet som utvecklas medan jag skriver. Jag vet förstås om jag är på väg norrut eller söderut, men själva stigen och slutet på romanen är inte fullt urskiljbar när jag börjar skriva. Ett av författandets stora glädjeämnen är att få möta det oväntade under skrivandets gång.
Ghachar Ghochar har med rätta fått beröm för sin koncisa stil. Avgörande händelser är inte utsagda, de psykologiska porträtten tar form mellan raderna. Är det inte ett hårt jobb att skriva på detta lakoniska sätt? Att skapa en lätthet som samtidigt har kraft. Redigerar du och skriver om många gånger?
– ”Paroksha”, ett sanskrit-ord som kan råöversättas som indirekt uppfattningsförmåga, betecknar en viktig och tung aspekt av litteraturen på indiska språk. För att uttrycka det enkelt: inget i litteraturen är någonsin direkt, när man säger något visar man alltid på något annat. Det osagda är av stor betydelse i all litteratur. Författaren skapar dessa utrymmen så att läsaren kan fylla dem med sin egen fantasi och erfarenhet. Detta är dock enklare sagt än gjort.
”Inget i litteraturen är någonsin direkt, när man säger något visar man alltid på något annat. Det osagda är av stor betydelse i all litteratur.”
Även om det är svårt att lyfta fram något särskilt som påverkat min stil, så har troligen min skolning inom vetenskap och teknologi haft inflytande på hur jag skriver. En författare provar olika sätt att närma sig en berättelse och varje influens är välkommen, var den än kommer ifrån. Ibland har jag använt mig av det traditionella historieberättande som man kan höra i templen, andra gånger har jag snappat upp repliker från flyktiga samtal i affären. Allt jag ser och hör samlas i mitt ”förråd” och gör sig påmint när så behövs. Det finns där i mitt koger med pilar: En författare påminner om en jägare som tålmodigt väntar på att bytet ska komma inom rätt avstånd innan det är dags att spänna bågen.
– Jo, jag lägger ner mycket tid på att skriva om. Under arbetet med det första utkastet strömmar en mängd episoder och beskrivningar in i texten. Det är när jag redigerar som jag försöker hitta förbindelser mellan de olika scenerna och intrycken, och även kunna motivera att de ska finnas kvar i manuset. Det är också då som jag måste finna skälen till att varje enskilt ord på sidan behöver finnas där.
