Foto: KB Mpofu
Den explosive och nyskapande romanförfattaren och poeten Dambudzo Marechera har blivit en kultfigur, men hur ser hans inflytande ut idag? I hans hemland Zimbabwe råder återigen turbulenta tider. Poeten Philani A Nyoni berättar i ett samtal med Karolina Jeppson om arvet efter Marechera – den våldsamma stilen och den vilda längtan, kaoset och kampen mot censuren, insikten och ilskan.
Text: KAROLINA JEPPSON
Ur Karavan 1 2019
Under några veckor i november förra året befann jag mig i Zimbabwe tillsammans med ett gäng litterärt intresserade. Resans syfte var att dyka ner i landets litteraturhav och få en skymt av dess betydelse i förhållande till de zimbabwiska samhällsförändringarna. Vi åkte för att möta författare, få en inblick i deras skrivande och arbetsförhållanden idag, och om arvet de befinner sig i svallvågorna efter. Litteraturen och det talade ordet i form av estradpoesi/spoken word har både varit en livboj och ett ankare under tuffa tider.
Under de två månader som passerat sedan vi kommit hem, har läget i Zimbabwe förvärrats. Vi kom dit med vetskapen om att alla dollar i landet var slut. Nu har inflationen rusat i höjden än mer. Det är med tyngd i sinnet jag lyssnar på nyheter och läser vad vänner berättar för mig på WhatsApp, om demonstrationerna mot de höjda priserna på bensin och mat, om övervåldet mot demonstranterna, om skotten. Precis när jag började skriva denna text stängde regeringen ner de sociala medierna. Förbudet hävdes efter en dryg vecka och folk kan kommunicera igen, men ovissheten är stor.
Och i allt detta lever orden. Det är just på WhatsApp jag får en dikt med våldsamt innehåll skickad till mig. Den är från Philani A Nyoni, poet, prosaförfattare, skådespelare och en av dem vi mötte under resan. Han var ute på stan i ett ärende och fastnade mellan avspärrningar då polis sköt med tårgas mot en folksamling utanför biblioteket i hans hemstad Bulawayo. Fortfarande patrullerar både polis och militär gatorna i vissa städer i Zimbabwe och det har funnits anklagelser riktade mot dem, om både misshandel och våldtäkt.
För Dambudzo Marechera var orden en nödvändighet, en storm utan respit, en vrede över sådant som hänt honom i livet för att han föddes just där och just då.
Dambudzo Marechera är en ikonisk gestalt i den zimbabwiska litteraturen.
(Foto: Dambudzo Marechera Trust)
Även för Dambudzo Marechera, som föddes 1952 i kåkstaden Vengere utanför staden Rusape i dåvarande Rhodesia, var orden en nödvändighet, en storm utan respit, en vrede över sådant som hänt honom i livet för att han föddes just där och just då. Det är extraordinära upplevelser som han varit med om, men tyvärr något som han inte var ensam om under 1960- och 70-talen då befrielsekriget mot det rhodesiska förtrycket var ständigt närvarande. Hans House of Hunger är en samling med både noveller och dikter som sätter fingret på just detta – hur hans land som ofta kallats ”House of stone” förvandlades, med hans ord, till ett ”House of hunger” som han endast ville fly ifrån. Marechera levde hemlös i flera års tid tillsammans med sin mamma, efter att hans pappa blivit mördad. För den som läser zimbabwisk litteratur är det stört omöjligt att undvika Marecheras texter eller referenser till honom. Han omtalas och omskrivs som en rebell, en protestpoet, en person som ofta passerade gränsen för det acceptabla genom sitt uppträdande och sin hårda livsstil.
Under många år levde Marechera i Storbritannien, sedan han tilldelats stipendium för att läsa i Oxford. Han blev dock relegerad, samma sak hade hänt vid universitetet i hemlandet. På University of Rhodesia stängdes han av eftersom han deltagit i demonstrationer mot att svarta i personalen hade mycket låga löner, och i Oxford anklagades han för att ha försökt att tända eld på en av universitetsbyggnaderna. Året efter relegeringen i Oxford, 1978, släpptes House of Hunger. Ett par år senare kom Black Sunlight, en experimentroman där han använde sig av inre monolog. Marechera återvände därefter till det självständiga Zimbabwe men hade svårt att anpassa sig och såg nya faror i de före detta frihetskämparnas sätt att styra. Hans leverne var fortsatt svårt, han var allt som oftast hemlös. 1984 släpptes Mindblast, or the Definitive Buddy. Den innehåller fyra pjäser, och både prosa och poesi. 1987 dog Marechera endast 35 år gammal i en aids-relaterad sjukdom. Forskaren och den nära vännen till Marechera, Flora Veit Wilder, samlade ihop flera av hans texter i tre postumt utgivna verk: The Black Insider, diktsamlingen Cemetery of Mind och Scrapiron Blues som är en samling innehållande både dramatik, korta prosaberättelser och vers. Två av Marecheras böcker är översatta till svenska: Ensamhetens hud och Till ett annat liv.
Philani A. Nyoni (född 1989) är fascinerad av Marechera och har till och med jämförts med honom. Han har gett ut fyra böcker på eget förlag, varav en är en samling sonetter. I Mars his sword, (2016) finns inte mindre än 306 stycken (fler än vad självaste Shakespeare samlat i ett enda manuskript). Hans andra böcker är: Once a Lover, Always a Fool (2013), Hewn from Rock (tillsammans med poeten John Eppel, 2014) och Philtrum 2.0 (2018). (Ingen finns översatt till svenska, tyvärr.) Nyonis spoken word-poesi är explosiv och expressivt samhällskritisk. Den är framförd med energiskt ursinne och jag drar genast paralleller till Marechera.
Either you are a writer or you are not. If you're a writer for a specific nation or a specific race,then f*** you.
Citatet är Marecheras, och jag håller med honom. Författare måste vara författare i sin egen rätt. Samtidigt finns det ämnen i en författares text som förstås på ett annat sätt av de som vuxit upp i samma kontext som författaren själv.
När vi under resan fick se Philani A. Nyoni framträda, när jag pratade med honom och läste några av hans texter, blev jag nyfiken på hans tankar om Marechera och om Marecheras betydelse för den zimbabwiska litteraturen.
Hemma i Sverige igen söker jag upp Philani på Whatsapp och frågar om han kan tänka sig att samtala lite om Marechera med mig. Han svarar:
– Det kunde inte ha kommit lägligare! Jag har just gått igenom tolv timmar av intervjuer och föreläsningar med Marechera. Men innan vårt samtal tar vid ber jag Philani att berätta om sig själv.
– Jag är författare inom flera olika genrer och har skrivit för scenen, för boken och för filmen. Poesin är min första kärlek. Jag upptäckte spoken word för omkring tio år sedan, på bokcaféet i Harare och senare i Johannesburg där jag jobbade inom teatern.
Jag älskar mitt land: människorna, landskapet som brister av bitterljuva minnen och jag hoppas på det bästa för oss. Men i det här landet har jag också kommit att förstå att en måste kämpa för att visionerna ska förvandlas till verklighet. De senaste åtta åren har jag drivit ett produktionsbolag för film och publicering av litteratur. Jag startade det eftersom det inte finns så många häromkring som förstår sig på skrivandets själva hantverk.
Om du bara fick använda en enda mening, hur skulle du beskriva Marechera?
– I så fall skulle jag låna ett uttryck från Tupac Shakur, rapparen 2PAC, det han använde för att beskriva sig själv: ”Rosen som växte upp ur asfalten”.
Du har sagt om Marechera att det kaos han ständigt befann sig i skapade hans litterära stil. Hur menar du, och hur skulle du beskriva hans stil?
– Jo, Marechera är ju inte helt lättläst. Han har ibland beskrivits som ”Afrikas svar på James Joyce”. Hans stil präglas av den inre monologen; när som helst kan intrigen överges för att flyta över i en helt annan tanke, sedan kan berättaren återvända till intrigen när du som läsare redan kommit så långt ner i kaninhålan att du knappt minns vägen du var inne på från början. Marecheras fantasi är drastisk, tänk bara på meningar som denna, när han beskriver en grå himmel: ”som om Gud vred ur sina smutsiga underkläder”. Själva ämnesvalet är alltid brutalt.
– Jag har ju nyss ägnat flera timmar åt att lyssna på inspelningar med honom och jag insåg att hans liv faktiskt var betydligt mer kaotiskt än jag redan visste. Hans pappa mördades när han var elva år gammal. Det finns olika teorier om vem eller vilka som mördade honom, enligt en skulle det ha varit de rhodesiska säkerhetsstyrkorna som låg bakom. Pappan sköts ihjäl på ett brutalt sätt och syddes sedan ihop igen av obducenten. Den lille pojken och hans mamma fick identifiera kroppen. Inte långt därefter blev de utkastade från sitt hem och fick bo varhelst de kunde finna något ställe. Jag tror att de här åren, då en människa formas, var så smärtsamma för honom att han började se världen genom den där väldigt spruckna linsen.
– Jag betraktar Marechera som en mutant. Han sökte förändring i och med att han så desperat ville fly från sin omgivning där det bara var överlevnad som gällde. Boken var enda sättet. Hans livshistoria är så hemsk att det är svårt att förstå hur han kunde leva ens så länge som han gjorde. Han kom från en våldsam plats och det gjorde honom våldsam. Åtminstone i skrivandet.
Tror du att skrivandet var ett slags språngbräda från fattigdom och våld, något som skulle ta honom vidare?
– Ja, litteraturen var ett sätt att lämna ”The House of Hunger”. Hungern efter något mer, något bättre, var något som han bar med sig under hela sitt liv, en hunger som genomtränger alla hans verk. Jag tror inte skrivandet i sig var något som den unge Marechera medvetet tänkte på som en karriärväg. Däremot var utbildning ett sätt att komma vidare. På internatskolan fanns ju sådant som han inte alls hade på den plats han kallade ”hemma”: mat, ett rimligt boende och kanske ett slags lugn. Han var tvungen att studera väldigt hårt för att kunna behålla den basala grundtryggheten som vi själva tar för givet.
”Den verkliga vändningen i Marecheras liv kom när han upptäckte Ngugi wa Thiong’o. Det var först då som han förstod att svarta människor också kunde skriva.”
– Den verkliga vändningen i hans liv kom när han upptäckte Ngugi wa Thiong’o. Det var först då som han förstod att svarta människor också kunde skriva. Jag tror att skrivandet var ett sätt för honom att hantera trauman. Kaoset i hans värld blev hans signum och tillgängligt för oss genom hans brutala stil. Jag talar framför allt om House of Hunger, dikterna därifrån finns också i samlingarna Cemetery of Mind och Mindblast. Litteraturen gav honom kraft att kämpa mot systemet, först det rasistiska rhodesiska systemet, och längre fram det större kapitalistiska systemet.
Marechera återvände till Zimbabwe efter flera år i Storbritannien, och fick en plats som gästförfattare på University of Zimbabwe. Men turbulensen i hans liv fortsatte. Skapade han själv en del av det?
– Själva problematiken med hans mutation är densamma som för en soldat som levt länge i strid – hur ska en leva ett liv i fred? Om vi enbart såg till Marecheras radikala idéer skulle vi kunna vara hårda och medge att han själv var ansvarig för några av sina misslyckanden. Han blev så radikaliserad i Oxford att han till slut stod inför valet att antingen bli tvångsomhändertagen av psykiatrin eller relegerad. Han sa att han var frisk och beslöt sig för att självmant lämna universitetet. Senare i livet, strax innan han dog, skulle han komma att ångra några av sina beslut. Det fanns ju saker han kunde gjort eller inte gjort, för att livssituationen skulle bli lite lättare. Han kunde ha behållit sina id-handlingar i Storbritannien och fått lov att leva lagligt, och ha fått möjlighet till både ekonomiskt stöd och att bli uppbackad av en institution. Men återigen, jag tror att han var en produkt av sin hårda omgivning. Som Tupac sa, när en ros växer upp ur asfalten ska vi inte titta så mycket på dess skadade kronblad, utan bara konstatera att det är ett mirakel att den finns överhuvudtaget.
Var han en profet som en del vill göra gällande, en sanningssägare utan filter?
– Marechera förutspådde en hel del av de problem som vi har i Zimbabwe idag. Han var bevandrad i litteraturen, från Borges till Joyce, och läste sina samtida medförfattare. Den som läser västafrikansk litteratur från tiden efter självständigheten kan skönja ett oroväckande mönster på vår kontinent, här finns förutsägelser och skildringar av det maktmissbruk som följde i många länder. Kanske läste Marechera tillräckligt mycket för att tyda tecknen på kommande svårigheter, kanske vägrade många att tyda dessa tecken eftersom de var euforiska över självständigheten, som när Rhodesia gick i graven. Detta känner jag igen från slutet av 2017, då Robert Mugabe blev avsatt av militären. I det ögonblicket var det svårt att föreställa sig att fasorna från det förgångna skulle uppstå igen inom en snar framtid, men plötsligt är vi tillbaka just där. Det finns en trend som kan urskiljas i militärkupperna på vår kontinent: en kupp är aldrig den slutliga lösningen, snarare kommer det fler i snabb följd. Vi är lyckligt lottade ifall vi klarar oss undan en kupp här den närmaste framtiden.
Du har förut berättat att du tog starkt intryck av Marecheras kamp mot censuren. Censurlagarna levde ju länge kvar, hur tror du att han upplevde restriktionerna? Och hur fann han sätt att uttrycka sig trots allt?
– När Marechera återvände hem till det nyligen självständiga Zimbabwe, fick han reda på att hans roman Black Sunlight var bannlyst och förbjuden att sälja. I Mindblast berättar han om flera möten med representanter från regeringen och deras målmedvetna försök att tysta honom. Tragiskt nog använde den nya zimbabwiska regeringen samma förtryckande metoder som Ian Smiths rhodesiska regim.
– Jag tror att Marechera var skrämmande för de styrande. Genom att gå emot elitismen utgjorde han antitesen till allt det som de i regeringen hade blivit. När vi nu sitter med facit i hand, tror jag att det där var tecken på vart vi var på väg. Zimbabwe lider just nu på grund av att samma elit bestämmer idag och krossar den som inte inrättar sig i ledet. Jag skriver detta efter en veckas nedstängning av internet. Sociala medier har blockerats eftersom regeringen anser att människor missbrukar dem. En känd oppositionsmedlem har gripits, trots att det finns överväldigande bevis för att han förespråkat fredliga och lagliga demonstrationer.
– Jag tror att Marechera krossades eftersom han såg vad som pågick. 1984 arresterades han på bokmässan i Harare. Marechera hade chockats över att se en annan författare, Stanley Nyamfukudza, köra presidentens fordon. Först hade han alltså blivit nekad att framträda med likasinnade på bokmässan, sedan upptäckte han att de likasinnade inte bara är förtryckta utan aktivt deltar i förtrycket. Jag tror att ensamheten och alienationen var det mest outhärdliga för honom, värre än någon av de sjukdomar han sägs ha haft.
– Sedan var Marechera också besviken över att hans land inte verkade behöva en sådan författare som han. Det nya Zimbabwe var upptaget med ”utveckling” och hans böcker upplevdes som konstiga.
Hur har Marechera påverkat dig på ett personligt plan och vad har han betytt för ditt skrivande?
– Marechera var okonventionell och att läsa hans verk har varit som en uppenbarelse. Den största behållningen för mig är en djupare förståelse för den zimbabwiska samtidshistorien. Jag förstår mer om hur saker och ting förhöll sig då och varför det är som det är nu. Han var den ende författaren som var tillräckligt modig för att skildra verkligheten i all sin nakenhet.
Spoken word-scenen är stor i Zimbabwe. Är Marechera en viktig inspiration för estradpoeterna också idag? Vad anser du, som själv är spoken word-artist?
– Hans böcker är så svåra att få tag i, att jag tror att knappt hälften av estradpoeterna som är aktiva idag har haft någon meningsfull kontakt med honom. De känner till legenden, men inte nödvändigtvis hans verk. Alla böcker av Marechera som jag har läst är importerade. Jag har haft fyra böcker som jag lånat ut till vänner, men har förlorat alla och kommer inte att göra om det misstaget.
– Estradpoesi och spoken word ligger ofta nära hiphopen, som är vår generations soundtrack. Men spoken word är samtidigt en av de mest traditionella konstformerna. I Zululand till exempel, fanns poeter i det kungliga hovet, grioter som förde vidare historien. En tydlig länk mellan Marechera och spoken word är ”House of Hunger Poetry Slam”, ett event som arrangerades en kväll i månaden på Harare Book Café som nu tyvärr är stängt. Jag tror att de valde det namnet eftersom boken har kultstatus, det finns inget motstycke till dess radikalitet i zimbabwisk litteratur – och slammet här skapades ju som en plattform för motstånd. ”House of Hunger” har varit ett öknamn för Zimbabwe genom årtiondena. Det verkar som om Marecheras osaliga ande fortfarande svävar runtomkring oss och inuti den längtan som många av oss delar, efter ett bättre hem och ett bättre land. Men några av oss inser att vi kanske aldrig kommer att få uppleva det.
