Rabindranath Tagore
Mitt hjärta dansar
Dikter i översättning och urval av Kristian Carlsson
Smockadoll förlag, 2014

Texten har publicerats i Karavan nr 3 2014

När Rabindranath Tagore (1861-1941) fick Nobelpriset i litteratur 1913, som den förste icke-europeiske författaren, var han i det närmaste totalt okänd utanför Bengalen, även i Indien, för att inte tala om resten av världen.

Han var född i Calcutta i en välbärgad godsägarfamilj med kulturella intressen. Hans far Debendranath Tagore var filosof, hinduisk reformator, grundare av sekten Brahma Samaj. Flera av Rabindranaths syskon – han var yngst av fjorton – visade konstnärlig talang; en broder blev kompositör, en syster författare. Rabindranath själv skrev tidigt dikter och skulle med tiden bli känd inte bara som författare utan också som dramatiker, kompositör och konstnär. Han var också pedagog och grundade en skola (sedermera universitet Shantiniketan) utanför Calcutta. Tagore skrev ursprungligen bara på bengali, men längre fram skulle han publicera flera essäsamlingar på engelska.

Han hade under viss vånda översatt en del egna dikter till engelska, bland annat samlingen Gitanjali (”Sångoffer”), som publicerades i London 2012 under bifallsrop från poeter som W B Yeats och Ezra Pound. Det var denna enda bok, rymmande 103 korta texter, i själva verket prosaversioner på engelska av dikter från flera olika samlingar (däribland den bengaliska Gitanjali), som låg till grund för Svenska Akademiens beslut. Den något krångliga prismotiveringen talade om ”hans dikters djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet, som på ett lysande sätt införlifvat hans skaldskap i dess egen engelska dräkt äfven med den västerländska vitterheten”.

Högstämda ord, som ledde till att Tagore inte bara blev världsberömd utan dessutom fick en egentligen ogrundad framtoning av indisk guru, en bild som understöddes av hans långa hår och skägg. Ty de romantiska prosadikterna i Gitanjali var nog i viss mån tillrättalagda för en brittisk publik som av en indisk poet kunde antas förvänta sig just visdom och mystik. Medan Tagores övriga, med tiden omfattande bengaliska författarskap, lyrik såväl som noveller, romaner och essäsamlingar, ofta var mer realistiskt, samhällskritiskt, ”politiskt” och anti-brittiskt.

I och med att Tagore fick Nobelpriset översattes många av hans böcker via engelska också till svenska, däribland Gitanjali (den engelska prosaversionen). Flera av Tagores diktsamlingar finns alltså på svenska sedan länge, även om de ofta förpassats till bibliotekens magasin och antikvariatens skrymslen.

Ty hyllningskören som mötte Tagore i början av 1900-talet har försvagats. Även Yeats och Pound reviderade efterhand sin positiva uppfattning. Och delvis var detta Tagores eget fel: hans romantiska översättningar av de egna dikterna levde inte upp till originalens fulla kraft. Delvis handlar det nog också om att det svenska språket i böckerna känns otidsenligt.
Nu har Kristian Carlsson, produktiv författare och förläggare i Malmö, företagit sig att från engelskan nyöversätta ett omfattande urval av dikterna. Mitt hjärta dansar (Smockadoll förlag), en volym på 326 sidor, rymmer både dikter som också finns i äldre svenska översättningar och sådana som förut inte översatts, däribland några som inte funnits på engelska förrän helt nyligen.

Så till exempel dikt nr 106 från den ursprungliga bengaliska Gitanjali, översatt till engelska av Ketaki Keshari Dyson 2010; här den inledande strofen.

O mina sinnen, vakna varsamt
på denna helgade plats –
här på stranden till
Indiens stora folkström.
Med utsträckta armar
hälsar jag Guden-i-Människan;
med kraftfull rytm och stort nöje
ärar jag Honom efter förmåga.
Bergskedjornas branta meditation,
slätternas grepp om flodernas radband
blir evighetens
helgade jord
här på stranden till
Indiens stora folkström.

Som jag förstår det vill Kristian Carlsson avromantisera Tagore och tvätta bort det högstämt pretentiösa som tillskrivits hans poesi på delvis falska grunder.

Men rent layoutmässigt tror jag att han begår ett misstag när han fördelar Tagores ibland kortfattade, aforistiska poem så glest över boksidorna att det lätt banala som emellanåt slinker med blir pinsamt tydligt. Och i och med att Carlsson tycks vilja eftersträva en närmast ordagrann exakthet i översättningen, också när den är gjord via engelskan, riskerar texten att bli lite opoetiskt fyrkantig. När jag jämför vissa av hans Gitanjali-översättningar med Andrea Butenschöns från 1913 ter de sig ställvis klumpiga i förhållande till hennes vackert flytande och korrekta, om än förstås tidspräglade, översättningar av Tagores engelska.

Ingenstans i Carlssons bok anges något om de äldre svenska översättningar av Tagores dikter, Butenschöns och andras, som gjordes på 1910-talet. Inte heller nämns William Radices nydanande översättningar från bengali till engelska som kom ut i England på 1980-talet: Rabindranath Tagore: Selected Poems, 1985. Karlsson tycks inte heller ha läst Amit Chaudhuris essä om Tagores engelska författarskap i History of Indian Literature in English, 2003.

Vad som också saknas i Kristian Carlssons bok är en presentation av Tagores liv och författarskap – bortsett från den i Sverige bosatte bengaliske poeten Anisur Rahmans njugga förord: han har plockat fram allt som framställer Tagore i tvivelaktig dager, från misslyckade juridikstudier (och kärleksaffärer) i London till oklara kontakter med Mussolini på 1930-talet.

Trots detta, trots den opoetiska översättningen och trots bokens irriterande oöversiktlighet, är Mitt hjärta dansar ett viktigt verk.

Karlsson skriver insiktsfullt om skillnaden mellan den bengaliske och den engelske Tagore och om Svenska Akademiens diskussioner inför Nobelpriset 1913. Han har också ett befriande öppet sätt att förhålla sig till Tagores författarskap och översättande. Som i kommentaren till The Fugitive, 1921: ”Tagore är (…) en ibland väl flyhänt översättare och inkluderar även av misstag översättningar av andras dikter som sina egna.”

Bokens värde är inte minst den stora mängden Tagore-dikter på svenska samlade i en volym, inklusive ett antal förut inte översatta dikter, däribland de som hämtats från Ketaki Keshari Dysons nya översättningar från bengali, I Won’t Let You Go (2010).

Den fina dikten ”Hundra år från nu” slutar med dessa rader:

Hundra år från nu –
vem är då poet nog
att låta sina sånger genomströmma husen?
Till den nya poeten
framför jag en upprymd vårhälsning:
Ge min vårliga sång ett ögonblicks återklang i din vardag,
i ditt bultande hjärta, i dina surrande bin, i dina prasslande löv
hundra år från nu!

TOMAS LÖFSTRÖM

Not
Ett stort antal av Tagores böcker kom i svensk översättning på 1910- och 1920-talen, däribland Gitanjali (1913), Örtagårdsmästaren (1914), Nymånen (1914), Chitra (1915), Min levnad (1915), Postkontoret (1916), Farande fåglar (1917), De rovlystna stenarna (1918), Mina minnen (1919), Offret och andra dramer (1919), Mashi och andra berättelser (1920), Glimtar från Bengalen (1921), Hemmet och världen (1921), Flyktingen (1923), Eldflugor (1927).