Tidskriften Kritiker no 28/29, augusti 2013
En motståndsrörelse på mitt skrivbord
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
Tidskriften Kritikers nya dubbelnummer riktar strålkastarljuset mot en grupp samtida kvinnliga poeter i Iran. Kvinnlig poesi från Iran utgör en vit fläck för de flesta svenskar och därför är det ett välkommet initiativ att lyfta fram dessa poeter genom översättningar och essäer. Numret innehåller även samtida prosa från Iran och verk av tre iranska konstnärer: Sepidar Hosseini, fotografen Shadi Ghadirian och Homa Arkani. Hosseini bidrar med den suggestiva bildsviten Nattsaga I-VI och Ghadirian med en porträttserie av iranska kvinnor i traditionella dräkter som poserar med moderna föremål, till exempel en mountainbike eller en dammsugare. Arkani å sin sida medverkar med bilder influerade av pop art och art nouveau. Det gemensamma för de tre konstnärerna är en protest mot statlig censur och kvinnans ställning i det iranska samhället.
Men fokus i nya dubbelnumret av Kritiker ligger alltså på sex samtida kvinnliga poeter som är verksamma i Iran. De är Rosa Jamali, Roya Zarrin, Aida Amidi, Anna Lamsoo, Fateme Ekhtesari och Bahareh Rezaee. Dessutom presenteras tre andra poeter som lever i exil utomlands. Av dem känner jag till Jila Mossaed som bor i Sverige och som har gett ut ett antal diktsamlingar på svenska. Mana Aghaee bor också i Sverige men hon är ett okänt namn för mig. Hon har publicerat flera diktböcker på persiska. Okänd för mig är även Azita Ghahreman som är bosatt i Malmö och som gett ut ett antal diktsamlingar på svenska. Saghi Ghahraman bor i Toronto, Kanada, där hon är verksam som poet. Alla dessa poeter finner inspiration i en feministisk medvetenhet och förhållandet till två kvinnor ur en äldre generation, Forough Farrokhzad och Simin Behbahani, som anses vara de främsta iranska diktarna i vår tid. Behbahani har flera gånger varit nominerad till Nobelpriset. Motstånd är nyckelordet för de presenterade författarskapen, ett motstånd som definieras av iranska kvinnors villkor i sitt hemland och i exil.
Utgångspunkten för kvinnligt skrivande i Iran är alltså urmödrarna Forough Farrokhzad och Simin Behbahani. Farrokhzad dog tragiskt i en bilolycka redan 1967 bara 32 år gammal, men hon hann ändå med att revolutionera iransk poesi med en ny kvinnlig röst. En av hennes mest kända dikter, ”Uppror”, ingår i Kritiker tolkad av Azar Mahloujian. Dikten bejakar erotiken och poesin som ett sätt att finna frihet i ett repressivt samhälle. Poeten tilltalar sin älskade med orden:
Kom, öppna dörren så att jag kan lyfta vingarna
mot poesins ljusa himmel
om du låter mig flyga
blir jag en blomma i poesins trädgård
Den 86-åriga Behbahani är Irans nationalpoet som i sin diktning gett uttryck åt sin egen och sitt lands historia (en kort intervju med henne publicerades i Karavan nr 4/2012). Det erotiska både hos Forough och Simin vetter mot det sociala, politiska och det existentiella. Farrokhzad presenteras i två essäer av Amelie Björck och Athena Farrokhzad medan Behbahani samtalar om sin poesi med sin yngre kollega Fateme Ekhtesari.
I sin essä sätter Amelie Björck fingret på det centrala i Farrokhzads diktning och i förlängningen all feministisk poesi genom att påpeka att problematiken i hennes texter är att tvingas leva ett halvt liv i ett patriarkalt samhälle. Diktandet blir en befrielseakt mitt i det omöjliga, ett sätt att hela sig själv. Men det är också problematiken för alla människor i det moderna samhället. Vi tvingas alla leva halva liv på grund av repressiva krafter som kan ta sig direkta eller indirekta uttryck. Det innebär inte att jag vill förringa situationen i Iran med censur och inskränkning av yttrandefriheten men ibland är det en fördel att ha en synlig fiende att förhålla sig till. Athena Farrokhzad har en mer personlig attityd till Farrokhzad (är de släkt?) då hon säger att efter ”Forough är det omöjligt att inte förhålla sig till Forough”. Det är också omöjligt att inte kalla henne vid förnamn eftersom hon upprättar en sådan intim relation till sina läsare. Poeter kan därför inte låta bli att knycka formuleringar eller bilder från henne. Själv hittade Athena Farrokhzad strukturprincipen till sin debutbok Vitsvit i det direkta tilltalet i Foroughs berömda dikt ”Mitt hjärta sörjer gården”. Vitsvit nominerades för övrigt till Augustpriset i år.
I samtalet med Simin Behbahani diskuteras hennes förnyelse av den klassiska ghazalen genom att föra in en berättande ton och ett nytt bildspråk och genom att variera metern. Men det är svårt att vara poet i dagens Iran som hon ser som en era av ”förruttnelse”. Ändå är Behbahani optimistisk inför framtiden och hoppas på ett regimskifte. Det är modigt att ge uttryck åt sådana kritiska åsikter i ett repressivt samhälle.
Kritiker innehåller även en artikel av Jila Mossaed där hon redogör för svårigheten att skriva i exil och bytet av språk vid 38 års ålder. Den som lever i exil tvingas undersöka sin roll i världen och sin kulturella identitet. I en kompletterande essä diskuterar Hanna Nordenhök Mossaeds exilpoesi skriven på svenska.
De sex översatta kvinnliga poeterna från Iran lever under politiskt förtryck i en sorts inre exil. Ändå lyckas de genom en kombination av erotisk sinnlighet och feministisk samhällskritik skapa sig en okränkbar zon av frihet. Irans historia under det senaste halvseklet finns ständigt närvarnade i undertexten. Kriget mot Irak på 1980-talet återkommer ofta i Aida Amidis dikter medan Shabnam Azar skriver om politisk förföljelse och offentliga hängningar i Iran.
Ditt hår fladdrar i vinden
Din kropp är kall och lätt
darrande
likt en fågel som övar konsten att flyga
Du lyssnar till alla ljud:
Människoröster
Vindens sus
Och din blick vilar stadigt på oss
där du hänger
i galgen.
För den som är det minsta intresserad av kvinnors situation i Iran och samtida iransk poesi är Kritikers nya dubbelnummer obligatorisk läsning.
