Muhammad Afifi Matar
Olika nyanser av Empedokles lära
Översättning: Hesham Bahari
Alhambra förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 4/2023
En titel som Olika nyanser av Empedokles lära riskerar lätt att bli förbisedd, något som vore synd. Den egyptiske poeten Muhammad Afifi Matars (1935–2010) diktsamling som heter så är värd att bli läst och få uppmärksamhet. Och Hesham Baharis översättning fungerar som vanligt fint.
Matar har inte bara den grekiske försokratikern Empedokles som tema, deras liv och världsbild liknar också varandra. Båda såg männniskans liv som en del av en allmän cyklisk process av förvandlingar, och båda kämpade för demokrati; Matar satt i fängelse och torterades under Anwar Sadats regim.
Matar är en poet som inte är lika omtalad internationellt som Adonis, men skulle förtjäna att vara det mer än han. Båda representerar en vidareutveckling av den klassiska arabiska poesin med dess hyperboler och retoriska tonfall. Det är fråga om små nyanser, och om intuition; det som hos Adonis är storvulet svävar hos Matar. Eller är roligt, som de här raderna ur dikten ”Daglig förklädnad”:
Mitt flickebarn … du snälla, grymma barn,
öppna ett fönster mot de soliga vindarna
och sätt mitt huvud på min kropp.
Dikterna har en av sina rötter i mystiken:
Jag vet att jorden
och riket som kommer
är ett äpple som hänger
i mörkrets träd.
En annan finns i surrealismen som väl är besläktad med mystiken. Jag hittar ovanligt många bilder som piggar upp mig. Det finns hela tiden något mellan raderna, även när tonfallet på sätt och vis kan kallas förkunnande. Diktarens samhällskritik är ett skarpt men inte helt entydigt svärd. Som här i en dikt från 1968:
Jag ser i dig, min stad, ett högtidsoffer
som väntar på kniven.
Och:
I Guds namn!
I den döda människans namn, hon vars ord spökar
i sorgsna hjärtan på lydnadens vägar.
På ett ställe talas det om ”den trasiga dikten”. En sådan kan aldrig bli självbelåten. Den är rikare än en hel dikt, på grund av att den känner sina motsättningar.
I sitt förord berättar Bo Gustavsson om att Empedokles i olika existenser ansåg sig ha varit både pojke och flicka, buske, fågel, fisk, m.m. En liknande gränslöshet finns i Matars dikter. De är öppna mot livets olika sidor på ett sätt som gör att det inte är svårt att förstå om halv- eller odemokratiska ledare vill censurera dem. De här magnifika bilderna inleder en dikt:
Jag såg henne dräktig
med spår efter havandeskapets börda i ansiktet
och ett ur med två röda visare som hoppade till
var gång fostrets huvud blev rundare.
”Hon” är kusternas gasell.
Dikten ”Barnets sång” är oemotståndlig. De avslutande raderna fångar upp kombinationen av behovet att leva livet fullt ut och den humor som går genom samlingen:
Tystnaden råder och näktergalen avvaktar,
den sovande planetens anrikade embryo
söker efter hemligheter
för att fylla jordens säng med skratt,
för att fylla världens gunga med dikter …
När döden förekommer är den inte romantiserad eller förhärligad, trots att orden som används om den är starka. För Matar är döden inte det som inträffar för att ett nytt steg i kretsloppet ska kunna ta sin början, det steget är för naturligt för att kallas något särskilt. Döden är som diktaturen, en kraft i världen som gör kretsloppet (livet) omöjligt.
Vem släckte solens blod i mitt inre?
---
Jag bär på dödens lykta i mitt bröst.
Jag smyger upp på jordens årstider
och söker efter regnbågens färger.
De färgerna kanske diktjaget inte hittar. De finns kanske i det förflutna, inte som nostalgi utan helt enkelt i form av något som avskaffades.
