Mai Văn Phấn
Höstens hastighet
Cikadaserien
Bokförlaget Tranan, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018
Jag slutar aldrig fascineras av hur poesin ständigt lyckas utvidga och omskapa rummen utanför sina papperssidor: hur oväntade men samtidigt precisa bilder, liksom språkliga förtätningar och förskjutningar, förmår öppna upp det alldagliga. Svårförklarliga moment som gör det möjligt att närma sig det bekanta på nya sätt.
Dessa tankar återkommer gång på gång under min läsning av Höstens hastighet, en samlingsvolym med den vietnamesiske poeten Mai Văn Phấns (f. 1955) poesi – i urval och tolkning via engelskan av Erik Bergqvist och Maja Thrane. Den i hemlandet folkkäre poeten presenteras således för en svenskspråkig publik genom Bokförlaget Tranans Cikadaserie, som utkommer med anledning av att Mai Văn Phấn nu är den tionde poeten som mottagit Cikadapriset.
Med andra ord ger sig den precisa stilistiska gränsgången mellan saklighet och surrealism tillkänna i dikterna; alldagliga motivs skikt- och skiftningar mot det drömska, som för en svenskspråkig läsare lätt påminner om Tomas Tranströmers senare diktning. Affiniteten mellan poeterna lokaliseras i den ofta korta och konkreta formen, liksom i hur det främmande får framträda genom det välbekanta. För Mai Văn Phấns poesi rör sig rakt och ledigt mellan olika situationer, motiv och röstlägen – alltid med en särskild en fallenhet för kontrastrika kollisioner:
I drömmen
har jag levt
under många regimer
utan bekymmer
Denna förtätade trerading, bestående av en odelbar utsaga, iscensätter effektivt ett möte mellan drömmens öppenhet och den totalitära politikens slutenhet. Jag reagerar på hur den mjuka fraseringen störs av ordet ”regimer” – en term som står ut såväl genom sin innehållsliga betydelse som genom sin ljudliga råhet, som samtidigt betonas genom radbrytning.
Diktens röstläge är därtill utbytbart: när den fetstilta rubriken utelämnas från läsningen förvandlas dikten till en vädjande fråga. Men när rubriken läses in formas dikten till ett vågat konstaterande. Vid vidare läsning verkar rubrikernas medverkan i själva dikten styras av begynnelsebokstaven: om det är en versal stängs rubriken ute och blir illustrativ; om det är en liten bokstav tillåts den att träda in. En subtil dubbelhet som ger läsaren en chans att vara medskapande.
I min mening är det dessa moment som utgör höjdpunkterna i Höstens hastighet. Bara det hur en sansad ton och ett behärskat temperament kan växla i tvära kast, som i en passage ur dikten ”Du där”: ”I natt ska ormar, tusenfotingar och / skorpioner inta staden men ingen fara / husen är ju som bunkrar numera / och ingen går ju ändå ut om natten.”
Övergången från den proklamerande (”I natt ska…”) till den pratiga tonen (”men ingen fara”) sker oväntat, helt utan förvarning. Dessa vändningar inträffar när en minst anar det hos Văn Phấn. Dikten beskriver behärskat en scen på sakligt avstånd, för att plötsligt skjuta in en rastlös replik som kommenterar och vrider på samma scen. Det rum som dikterna etablerar beskrivs utifrån och talas det ur (inifrån) om vartannat, vilket skapar skärpa i perspektivskiften och fart i tempoväxlingarna.
I vissa av de längre dikterna trängs dock denna dynamik tillbaka till förmån för en mer berättande ton, där bildspråket gärna tar överhand. Det nära arbetet med språket, där reglerna ständigt verkar skifta utifrån stundens (god)tycke, får alltså inte samma exklusiva handlingsutrymme. Det är synd. För det är framförallt poesins mer nyckfulla stunder som gör Höstens hastighet till intressant och levande läsning. Oförutsedda moment när läsaren dras fram och tillbaka genom diktens rum.
