arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



En väv av historia och poesi


En väv av historia och poesi


Adonis
Boken. Platsens gårdag nu III
(al-Kitab. Ams al-makan al-'an III, 2002)
Översättning: Hesham H Bahari
Alhambra, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 3/2018

 

Omslag Boken Adonis

Ali Ahmad Said (f. 1930 i Syrien), känd under pseudonymen Adonis, är en ständigt Nobelpristippad poet. Hans projekt är viktigt och värt all respekt. Adonis talar i så gott som allt han skriver om fred och om brobyggande mellan den muslimska världen och västvärlden. Han fördömer bestämt all slags fanatism:

En minaret – och Gud tillät
att bönerna skall bäras fram
enligt Hans vilja,
inte för något svärd,
inte för någon herre
utan fria, som regnet.

Alhambras projekt att översätta och ge ut Boken. Platsens gårdag nu, vars tredje och sista del nu föreligger, är också i sig beundransvärt. Förläggaren Hesham H Bahari måste ha haft ett ofattbart stort jobb med översättningen, men har klarat det bra.

I sitt förord jämför Bahari Boken med Dantes gudomliga komedi, bortsett från att det helvete som Boken beskriver finns på jorden. Det himmelrike också, kan man väl tillägga, som finns i kärleken och poesin som också är viktiga teman här.

Arabisk poesi är erkänt svår att översätta. Den innehåller inre rim, nästan hemliga samband mellan ord på grund av att arabiskan bygger på ett system med rötter bestående av oftast tre eller fyra konsonanter, som kan kombineras på otaliga sätt och gör språket mycket produktivt. Eftersom jag i det här fallet inte har haft tillgång till originalet kan jag inte säga om det personliga språket i ursprungstexten är rikt och komplicerat eller inte. Översättningens språk är inte speciellt mångbottnat; på basen av det jag tidigare har läst av Adonis misstänker jag att detta inte beror på översättaren. Adonis är en förkunnare, som sådan är han mindre intresserad av finurliga nyanser. Och det är inte detaljer man här ska leta efter. Bokens tyngdpunkt ligger istället på dess övergripande arkitektur.

De som (huvudsakligen) talar i dikterna är två, ett diktjag som man väl får kalla Adonis alter ego, och den klassiske diktaren al-Mutanabbi (915–965, enligt västerländsk tideräkning), den senare inte genom sina egna utan genom Adonis ord. Layouten är gjord så att man på samma sida, i rutor, läser dikter som föreges vara skrivna av al-Mutanabbi, där han talar om sitt liv, sin livsmiljö och sin världsbild, och bredvid rutan finns en annan dikt som talar om den parallellt löpande världshistorien, om tänkarna som förde fram ett humanistiskt budskap och en förnuftsbetonad syn på Koranen, och om kalifernas illdåd. De här tvillingdikterna är indelade i sju kapitel, däremellan finns avsnitt där fritänkare som var samtida med al-Mutanabbi kommer till tals.

Denna tredje del talar om den sista fasen i al-Mutanabbis liv, om hur han slutligen mördas på väg hem genom en öken, och om eftermälet.
al-Mutanabbi är ett diktarnamn som betyder ”han som gör anspråk på profetskap”. Abu l-Tayyib, som diktaren på riktigt hette, anses allmänt som den störste av alla diktare som har skrivit på arabiska, i alla fall under den muslimska tiden. Den genre han så gott som uteslutande skrev i var panegyriken. Det intressanta är att inom hyllningarna till härskare och mecenater, deras riddjur etc., ryms mycket annat. Inte minst kritik, ofta uttryckt genom att berömmet tappar alla tänkbara proportioner. Han är den enda roliga hyllningsdiktare jag har läst.

Adonis väver in historia, både gammal och samtida. Det numera tragiskt söndertrasade Irak dyker ofta upp (på arabiska utkom Boken kring millenieskiftet). Ett viktigt tema är poesin, som är oönskad och hemlös i världen som den numera är, men ändå envisas. Liksom al-Mutanabbi halvt döljer undertexter i sina hyllningar, utgör tiderna och platserna under skilda epoker i Boken under- och övertexter till varandra.

När en diktare skapar en imponerande symmetrisk överbyggnad finns det risk för att hen fyller ut den med passager som hänför sig till temat men inte i sig är bra poesi. För en kritiker som inte entydigt berömmer texten finns det i det här fallet en risk för att man blir beskylld för att inte tycka att de värderingar diktaren för fram motiverar poesin, att man med andra ord inte bryr sig om krigets och förtryckets offer. För den här kritikern, som alltid bedömer poesi enligt litterära kriterier, är detta emellertid en skild fråga. En stor del av Boken är tråkig och platt poesi. Det finns dock här och där fina rader, de följande tycker jag mycket om:

Du har en form, o herr Nilen,
som oupphörligen byter skepnad:
Lär mig konsten att dikta, min vän!

I slutet av Boken, efter al-Mutanabbis död, problematiseras konflikten mellan diktarens kärlek till poesin och hans medgivande till att också använda den i maktens tjänst. Är det han själv, offren för förtrycket eller kanske eftervärlden inkarnerad av berättaren Adonis som gång på gång upprepar orden ”Hur kommer det sig att du höll tyst?” Ett av svaren är det som de allra flesta kulturarbetare i världen, oberoende av hur de uttrycker det, skulle ge:

”Vår enda rymd
är våra vidskepelsers labyrint.
Vi rör oss bara inom alfabetets
silkesdukar och brokader
och dess dolda trädgårdar!

Så brinn upp i tystnad, eller
bosätt dig i en tvångströja
och kalla den papegoja!”

”Papegoja” liksom de andra metaforerna är ändå ganska förutsägbara, rentav slentrianmässiga. Den deprimerande tanken slår mig att det är ett sådant uttryckssätt som i dagens värld behövs för att en poet ska nå fram till rollen som språkrör.

Naturen har liv här och där bland ordmassorna. Även den (nästan) icke-levande natur som öknen utgör gestaltar poeten fint, den blir en del av människan. Och språket blir ännu ett tema som vävs in:

Tänker du leta efter ett hem?
Bor du mellan solens trådar? Bo hellre
i grässtråna och ändra
bokstävernas ordning, sedan kan du irra
i människornas öken som ett sandkorn.

Däremot ter sig en dikt som följande för mig som läsare som ganska tom på intresse:

Ökenfararen har besudlat
sitt himmelska vatten
med karavanernas blod.

Det kanske intressantaste med Boken är spelet med masker. Ett direkt diktcitat av al-Mutanabbi fångar upp detta, och kan stå för Adonis projekt att använda den klassiske diktaren eller andra historiska figurer som sin persona:

”Jag tycker om att vistas
bland öknens nomader och
ser alltid till att inte avslöja
min identitet för dem.”

När det gäller formatet, är diktböcker för mig något man gärna kan bära med sig. Varför den här liksom de föregående delarna ska vara gjorda som telefonkataloger är något som undgår mig. (Originalet lär dock ha en liknande yttre form.) Raja Baharis omslagsfoto av en palm i en oas är fint.

 

ROBIN VALTIALA