Bengaliska moln
17 samtidspoeter från Bangladesh
Översättning: Kristian Carlsson
Urval: Manisur Rahman & Kristian Carlsson
Smockadoll förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2014
Bangladesh är en förhållandevis ung nation men har redan hunnit uppleva det mesta i fråga om konflikter och oro. I mer än tjugo år utgjorde landet den östra halvan av den tudelade muslimska statskonstruktionen Pakistan. Under den tiden behandlades östsidan genomgående som något av en koloni och dess majoritetsspråk bengali motarbetades aktivt. Men efter ett blodigt inbördeskrig och efter att Indien ingripit militärt på Bangladeshs sida kunde man 1971 utropa sin självständighet. Sedan dess har landet med jämna mellanrum drabbats av statskupper, auktoritärt styre och korruption, oförsonliga motsättningar mellan de politiska partierna, valbojkotter och generalstrejker – för att inte tala om naturkatastrofer och hungersnöd. I fjol dödades mer än 500 människor i politiska kravaller, det blodigaste året landet upplevt sedan befrielsekriget.
Bengali är ett av de tio mest talade språken i världen men litteraturen på bengali har sällan lyckats väcka något större intresse hos omvärlden. Ändå skrevs poesi på bengali redan för tusen år sedan och under 1900-talet framträdde giganter som Nobelpristagaren Rabindranath Tagore och nationalpoeten Kazi Nazrul Islam. 1993 skapades dock rubriker då den frispråkiga Taslima Nasrin drabbades av sina islamistiska landsmäns raseri och tvingades lämna landet. Hennes brott var att i romanen Lajja (=Skammen) peka på hur muslimska extremister ostraffat förföljde Bangladeshs hinduiska minoritet. Ändå måste det understrykas att landet idag har en vital och omfattande bokutgivning, att det finns hundratals litteraturtidskrifter och litteraturbilagor i dagstidningarna, att poesifestivalerna är synnerligen populära.
Mot bakgrund av det sistnämnda var det välfunnet att i fjol bjuda in en grupp poeter från Bangladesh till Bok & Bibliotek i Göteborg. Flera av dessa poeter återfinns nu i en poesiantologi från Smockadolls förlag, Bengaliska moln. Här delar totalt sjutton författare, nio män och åtta kvinnor, på utrymmet. I sitt översättningsarbete har Kristian Carlsson utgått från befintliga engelskspråkiga versioner. Anisur Rahman, som skrivit bokens förord, har därefter granskat Carlssons översättningar mot originalen på bengali.
En stor spännvidd präglar volymen. Såväl män som kvinnor skriver om förtryck, förnedring och maktlöshet. Flera dröjer vid dolda möjligheter, hoppet om att saker och ting till sist ska kunna bli annorlunda. ”Åh, blomma, när ska du vakna upp och trotsa dig själv?” skriver Rafiq Azad, antologins äldste poet och vars dikter gärna handlar om väntan och längtan. Likaså talar antologins yngsta, Mittika Goon, om sig själv som ”en som älskar” och om Bangladesh som sin ”älskade”.
Inte sällan åberopas stora ledargestalter som Tagore och Mujibur Rahman, frihetshjälten från kampen mot den pakistanska överheten. Den sistnämnde blev det självständiga Bangladeshs förste ledare men mördades redan 1975 i samband med en militärkupp. ”Käre shejk Mujib av Bangladesh”, skriver Mahadev Saha sarkastiskt, ”trots att ditt blod har tagits / blev inte riset billigare / Att ditt bröst genomborrades av kulor / sänkte inte priset på tyg.”
Några verkligt svidande diktrader står annars Dilara Hafiz för. Ett av hennes bidrag handlar om fyra flickor vid en vägkant. I diktens första hälft plockar flickorna blommor och gör blomstergirlander åt förbipasserande och förtjänar därigenom sitt levebröd. Men i den andra har de blivit äldre "och visar snart upp sina kroppar som blommor" - så länge kropparna nu kan säljas och hålla svälten borta.
Och vem sticker annars ut i antologin om inte den landsflyktiga Taslima Nasrin med sitt fräna och sammanbitna språk:
han skilde sig från första frun för att hon var steril
från andra frun för att hon födde honom en dotter
han skilde sig från tredje frun för att det inte blev
någon hemgift.
När den här killen kommer hem ger han sin fjärde fru stryk
för den gröna chilin eller en näve kokt ris.
Bokens förord berättar om Bangladeshs och bengalilitteraturens historia men kunde gärna offrat några sidor även åt aktuella litterära strömningar. De sjutton författarnotiserna har inte heller så värst mycket att säga. Tagores stora betydelse framhålls förstås men tyvärr inte vari den egentligen består. En urvalsprincip är i alla fall tydlig – författarens ålder. (Äldst är född 1943, yngst 1982.) Visst bjuder Bengaliska moln på vacker och spännande poesi. Men läsaren borde ha fått stiga in bland dikterna från Bangladesh med en bättre karta till hands.
