Koleka Putuma
Kollektiv minnesförlust
(Collective Amnesia, 2017 )
Översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Rámus förlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
Den sydafrikanska poeten Koleka Putuma är född 1993 och debuterade 2017 med diktsamlingen Collective Amnesia, utgiven på uHlanga Press. Boken har sedan dess utkommit i tio upplagor och blivit en viktig influens för en yngre generation poeter. Diktsamlingen utkommer nu i svensk översättning av Kristina Hagström-Ståhl med titeln Kollektiv minnesförlust.
Som titeln antyder behandlar poesin den kollektiva brist på minne som kan sägas ha inträtt efter apartheidregimens fall i Sydafrika. Putuma tillhör den generation som fötts strax efter regimens fall, vilket avspeglas i Kollektiv minnesförlust. Dikterna tar tillvara det sociala arvet efter regimens fall och undersöker vad det innebär att söka sin identitet som svart, kristen och queer i detta sammanhang.
Putumas bakgrund som dramaturg och hennes hemvist inom spoken-word är påtagliga i bokens stil och rytmik. Därutöver utgår poesin ifrån ett centrallyriskt diktjag som kommunicerar med en läsare/publik. Adressaterna du, vi, ni och dem är tydligt utsatta, vilket skapar ett ömsom solidariserande, ömsom konfronterande tilltal. Men skillnader inom vi:et framhävs likaså. Som i dikten ”EXAMEN”, där en yngre generations sätt att bearbeta smärta kontrasteras mot en äldres:
Du kommer inse att de äldre i rummet
Lärde sig smärtans och sönderfallets alfabet annorlunda
För dig tar läkandet form av samtal och transparens
För dem är det att tysta ner och begrava
Och båda sätten är säkert giltiga
Jag uppskattar särskilt hur den sista raden såväl avslutar som öppnar stycket. Trots att jaget accentuerar vikten av samtal upphör inte poesin att vara självreflexiv eller risktagande. Jaget kräver att bli lyssnat till på sina egna villkor, men låter sina anspråk förmedlas med lika delar kärlek och satir.
Ett annat viktigt spår i boken kan urskiljas i dess inledande dikt ”SVART GLÄDJE”. Mot slutet föregår jaget en viss reception av dikten och opponerar sig mot en förmodad vit publik som enbart lyssnar till rasifierade människors berättelser när det är tal om tragedier eller trauman:
Men
är det inte lustigt?
Att när de frågar om svart barndom,
är vår smärta det enda de bryr sig om,
som om glädjestunderna bara varit tillfälligheter.
Jaget ifrågasätter varje läsning som enbart begär den svarta flickans berättelser om erfarenheter av förtryck och trauma – vilket i förlängningen påtalar ett behov av en läsning som underkänner varje reducerande och/eller rasistisk blick på de människor som benämns i poesin. Det är en effektiv upptakt, för i den följande dikten – ”DET SOM GÅR I ARV” – utvecklas denna diskussion. Arvet beskrivs dels i materiella termer, såsom att överta kläder från ett syskon, dels i emotionella, i form av överförd sorg och vrede. Det sistnämnda beskrivs främst som ett arv kopplat till minne – vilket Putuma preciserar med det teoretiska begreppet ”post-minne”, hämtat från Marianne Hirsch. Och jag tänker att det som Kollektiv minnesförlust hela tiden gör, är att söka efter sätt att formulera detta post-minne på: att artikulera den äldre generationens tystnad i syfte att tydliggöra det som tystnaden omgärdat. Här blir flera av dikternas tillblivelse i ett performancesammanhang viktigt att minnas i relation till bokens tematik.
Kollektiv minnesförlust har dock vissa formmässiga problem som är värda att påpeka. Kompositoriskt sett är diktsamlingen ojämn. Och poesins experimenterande med typografiska element stannar i regel vid det illustrativa. Ett exempel är hur ordet ”Försvinna” sätts i grå färg för att skapa en optisk effekt av att ordet bleknar och försvinner. Med tanke på att flera av dikterna tillkommit på scenen anar jag att dessa grepp används för att motivera dikternas plats i en bok, då det är tekniker är typiska för boksidan. Det hade inte behövts.
