Wafai Laila
Mitt namn fyra siffror
(Ismi arbaʿatu arqam, 2017)
Översättning: Jasim Mohamed
Smockadoll förlag, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2019
När den syriske poeten Wafai Laila introduceras på svenska är det med dikter som handlar just om ett inträde i det svenska språket, men kanske ännu mer om ett förnedrande inträde i den svenska asylbyråkratin. Mitt namn fyra siffror är en samling dikter som publicerades på arabiska 2017, och som konfronterar läsaren med hur en människas drömmar och självbild kan reduceras av byråkratins maskineri tills det knappt finns någonting kvar. Poeten Jasim Mohamed som översatt samlingen lyfter i sitt förord fram hur redan titeln på ett slagkraftigt sätt presenterar dehumaniseringens problem för läsaren: Vilken slags människa ska finna sig i att benämnas med fyra siffror?
Det är drygt fyrtio dikter med ett konventionellt utseende, skrivna på fri obunden vers. Täta redogörelser för hur ett jag, en han eller ett du – som jag uppfattar som ett och samma subjekt – hela tiden tvingas in i ensamhet och annanhet, såväl i myndighetsmöten som i diktandet: ”Min dikt är full av stavfel / onödiga utvikningar / hjärtflimmer / och känslor klädda i för stora / eller för små dräkter.”
Wafai Laila visar övertygande hur Kafkas byråkratiska irrgångar inte är en fantasi, utan idag snarare en extremt smärtsam verklighet. I dikten ”mannen utan ansikte” finns inte ”tillräckligt med bevis” för att diktens du ska kunna identifieras, och myndigheterna ska i evigheter ”söka efter sådant som kan / bringa klarhet i ditt dunkla ansikte”. Den absurda verkligheten målas fram av ett absurt språk, som blandar förtvivlan med en lakonisk, nästan ironisk lojhet.
Och det är inte blott i myndigheternas intervjusituationer som främlingskapets gift verkar. När diktens berättare mållöst rör sig bland Norrköpings skyltfönster och spårvagnar görs situationen konstant existentiellt akut. Jaget underkastar sig sin påtvingade roll som främling, inför andra och inför sig själv, underkastar sig kraven på lydnad och tacksamhet. Hela tiden medveten om det totala uppoffrandet som sker: ”Som ni ser är saken enkel / Jag är en asylsökande / Jag skakar hand / med de svenskar jag möter längs vägen, / gratulerar dem till deras humanism.”
En bärande stilistisk idé för Mitt namn fyra siffror är den raka, oförställda ärligheten. Att ta sin egen uppriktighet på stort allvar kan resultera i pratig dikt, och ibland blir staplandet av krassa konstateranden som ”Jag krossas i tysthet / utan att någon märker det” väl repetitivt. Men Laila kantrar aldrig helt i monoton självredogörelse, och det beror på att dissonansen mellan det sagda och hur det sägs ofta skapar en spänning av tvetydig sarkasm: ”Att onanera är min enda glädje i livet / Jag är blyg av oklar anledning / och verkar vara korkad också.” I dikten ”allt är bra” är blandningen av utsagor som ”Träden står fint som de ska” och ”Diktatorerna ger inte upp så lätt” så enkel och samtidigt oväntad, som om också själva dikten vänder ryggen åt lidandet. Dessa vändningar håller mig som läsare öppen, och låter de mest lyckade dikternas utsatthet borra sig djupt in i bröstet. Vilket gör Mitt namn fyra siffror till en av de ensammaste diktsamlingar jag läst.
