Ko Un
vit fjäril
Översättning & urval: Sun-Kyoung Choi
Atlantis förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018
Vi kan se omgivningen skifta framför våra ögon och påminnas om att tiden går – men vem kan säga vad tid är? Tiden, skriver Augustinus i sin elfte bekännelsebok från år 397, visar sig inte. I slutändan är det blott medvetandet som håller ihop minnet från förr och drömmen om framtiden. Tiden hålls samman i vår innersta ensamhet, en ensamhet gemensam för alla.
Den sydkoreanska världsstjärnan Ko Un är varken den förste eller siste att bearbeta tidens och ensamhetens mysterium i poesi. I nyutkomna samlingen vit fjäril på Atlantis förlag ges dock en fin inblick i hans unika sätt att göra det på. Urvalet ur poetens stora produktion har litteraturforskaren Sun-Kyoung Choi stått för, ett urval hon också själv översatt. En mäktig uppgift, så klart. Istället för att presentera urvalet i kronologisk följd är det indelat i tematiska zoner, inte alltid enkla att skilja från varandra. Samlingen är så tematiskt mångsidig att varje sammanfattning skulle falla platt. Ofta återfinns ändå just tidens små vardagliga skiften som en melankolisk grundklang, ”regnet slutar falla / jag går ut / det våta gräset talar till mig”, vilket åkallar både ensamhet och gemenskap. Han fortsätter: ”en gång var jag er glädje och sorg / var era liv och era sånger / var era drömmar”.
Jag slås av hur till synes lätt Ko Un i så många av dessa dikter mejslar fram sin melankoli. Och vad är mer melankoliskt än tidens gång? Ena stunden är det dag, sedan natt, däremellan har tid gått. Det råder barndom, i nästa strof ålderdom. Men, som Augustinus skriver, om vi söker tidens essens finner vi inget. Ko Un får denna negativitet att expandera med korta rader och många betydelsetäta radbrytningar. Något han själv reflekterar över. I dikten ”ett visst självporträtt” skriver Ko Un: ”i ingenmanslandet mellan ett ord och ett annat / har han stannat”, i en annan dikt heter det att ”oskriven dikt är mer poetisk”. Trots att mycket händer i diktens tomrum blir det aldrig slutet och privat. Dikternas känsliga sinnlighet gör det dynamiska spelet mellan frånvaro och närvaro synligt, kännbart, allmänt. Jag känner regnet som faller på huden och doften från marken när det upphör. Ko Uns hängivelse för sinnliga detaljer är så medryckande att det är svårt att lägga dikterna ifrån sig.
Många av Ko Uns dikter har denna verkan som vissa klassiska monumentala poeters verk har, där en existentiell melankoli överförs på ett intimt sätt. Men tillvaron är också mer komplicerad än så. Att Ko Un växt upp under brinnande Koreakrig ger sig till känna, ja, Koreas historia och liknande storheter bearbetas explicit då och då, ofta som längre dikter. Även i dessa åstadkommer Ko Un effekter genom att materialisera tidens gång och genom förflyttningar i tid och rum. Människor och deras ägodelar finns där, för att sedan tvingas bort och försvinna. Förlusten av hem och sammanhang förstärker den redan etablerade sorgen, även om jag upplever att samhällstemat i Sun-Kyoung Chois urval lagts lite i bakgrunden.
Visst går det att höja på ögonbrynen ibland över vissa aforistiska klokheter, eller förvånas över vissa barnsliga utrop: ”bågen spänns / piong / pilen träffar / ditt öga”, men Ko Uns dikter är fascinerande och häpnadsväckande i sin lätta rörelse mellan tid och rum, mellan högt och lågt. På få ord kan han ge en stark sinnlig bild vars enkla rörelser öppnar orden mot såväl det ensamma som det allmänna, humoristiska, melankoliska och politiska. När Ko Uns dikter framkallar tidens osynlighet får han existensen att kännas mindre ensam.
