Till: igår – Tolv vietnamesiska poeter
Tolkningar av Erik Bergqvist, Maja Thrane, Mimmi Diêu Huòng Bergström och Tobias Theander
Bokförlaget Tranan, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
I det inledande förordet till Till: igår – Tolv vietnamesiska poeter skriver poeten Hoàng Hung om den vietnamesiska poesins historia och utveckling. Hur den har gått från finkultur och lojal politik till mobiliserande propaganda och folkrörelse, för att idag ha betydligt mer individualistiska, formexperimenterande och världsomfattande drag. Samlingens dikter rör sig över ett tidsspann från 1975 fram till idag, sammanlagt är tolv poeter representerade.
När jag själv läser och sätter mig in i denna omfångsrika samling funderar jag över vad som är typiskt för Vietnams moderna poesi. Jag försöker hitta sökorden, ringa in känslan, och, även om ordet är begränsande, klassificera den. Till saken hör att dikterna och poeterna i Till: igår skiljer sig från varandra. Man kan spåra tidens förändring och hur olika poetiska intentioner präglar olika perioder. Att poesin från Vietnam är självmedveten och under fortsatt förändring är tydligt. Men därutöver, undrar jag, vilken är den genomgående känslan.
Det finns en naturnärhet, en skönhet, som är lätt att ta miste på. Utan vaksamhet kan man halka och få för sig att dikterna är ytliga, estetiserade. Men det är inte den formen av skönhet dikterna genomför. Det är inte det de ständigt återkommande blommorna, daggdropparna, träden, mjukheten och sensualiteten landar i. Som till exempel i dikten ”Helbrägdadag” av Vi Thùy Linh:
I ordens fullständiga tystnad
växer stumma frukter vecklas frusna kronblad ut
i brösten en värld av ömhet
rummets vithet ökar rytmen
knopparna sväller av nattens regn
kärlekstider
smärtan lämnar kroppen
vinden fuktig av mjölkdagg, doften av lilja
fönstren brinner av sol
Det har istället med en slags närhet att göra. Ett stillastående, en möjlighet, en ingång till betraktelse. I dikterna syns detaljerna. Här stannar tiden i unika ögonblick, här känns vinden när den vänder. Något sådant. Och det, skulle jag säga, blir verkligen vackert. Härtill återkommer teman om krig och smärta, en välkänd historisk kontext svår att bortse ifrån. Men det allmänna uppdateras och görs personligt, varje poet sätter genom språket sin prägel på händelserna. Någon är helt enkelt för ung för att minnas, andra har lämnat saker bakom sig. Det finns även en stark närvaro av viljan bort från schablonen och bilden av det asiatiskt österländska. Visst måste denna erfarenhet utgöra grund, men pulsen slår hela tiden globala slag. Har erfarenhet av någonting annat. Vill visa att den är modern och allt annat än nationellt begränsad. Det gör att dikterna, trots översättningarnas ofrånkomliga svårigheter, förmodligen kan tilltala läsare i Vietnam såväl som i Sverige. Jag hoppas att systersamlingen av svensk poesi som givits ut i Vietnam bär på liknande egenskaper.
