Inget mindre än en kulturell händelse. Det skriver Bo Gustavsson om Bo Utas breda introduktion av persisk litteratur på svenska och menar att böckerna har alla förutsättningar att bli standardverk.
Bo Utas
Den persiska litteraturen: Essäer
Den persiska litteraturen: Översättningar
Red. Ashk Dahlén
Molin & Sorgenfrei, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2012
Bo Utas är Sveriges främste kännare av persisk litteratur och kultur. Han är professor emeritus i iranska språk vid Uppsala universitet och har publicerat essäer och översättningar sedan 1960-talet. Han är även en internationellt känd forskare på sitt område. Utas studerade det persiska språket för den kände orientalisten H S Nyberg i Uppsala. 1973 disputerade han på en avhandling om den sufiska dikten Verkliggörandets väg som brukar tillskrivas 1100-talsmystikern Sana’i. 1987 tillträdde Utas den nyinrättade professuren i iranska språk vid Uppsala universitet.
Nu utkommer ett urval av Bo Utas essäer och översättningar i två volymer redigerade av hans före detta elev Ashk Dahlén: Den persiska litteraturen: Essäer och Den persiska litteraturen: Översättningar. Dahlén har även skrivit ett förord och ett kapitel om prosans utveckling efter 1945. Det är först under de senaste 50 åren som romanen slagit igenom i Iran och blivit en jämbördig genre med poesin. Lyrikens flertusenåriga dominans har varit svår att bryta.
De båda volymerna utgör ingenting mindre än en kulturell händelse med tanke på att det är första gången som en bred presentation av den persiska litteraturen och kulturen under 2 000 år ges ut på svenska. De kompletterar också varandra bra. Efter att ha läst om en författare i delen med essäer är det bara att plocka upp översättningsdelen och läsa ett utdrag ur författarens verk. Rumi tas till exempel upp till diskussion i en essä, varefter utdrag ur hans poesi kan avnjutas i Bo Utas smidiga översättning. Det är också en njutning att läsa Omar Khayyams fyraradingar eller smakprov på Hafez ghazaler och Sa’dis Rosengården. Överhuvudtaget är det svårt att sluta läsa översättningsdelen när man väl börjat. De båda volymerna fungerar både som introduktion till den persiska litteraturen och som ett uppslagsverk.
Klokt nog inleds första delen med en historisk överblick över den persiska litteraturen, eftersom svenskar i allmänhet saknar kunskap om denna litteratur. Utas gör där en intressant exposé från Zarathustras Ghata-sånger, nationaleposet Kungaboken, sufipoesi och medeltidens furstespeglar fram till moderna genrer och litterära former. Det inledande historiska avsnittet tar också upp satirikern Obeid-e Zakani och förmedlingen under medeltiden av persisk-arabiska influenser till Europa via Sicilien, Spanien och Provence. Influenserna skedde såväl på litteraturens som på vetenskapens och filosofins områden. Europeisk kultur under medeltiden formades inte bara av kristendomen utan även genom påverkan från den persisk-arabiska kultursfären. Det är oftast något som glöms bort. Grundbultarna i vår europeiska identitet är därför i lika hög grad persisk-arabiska som kristna.
Fokus i Den persiska litteraturen ligger på tre huvudspår: sufisk litteratur, modern litteratur och litterära kontakter mellan Persien och Sverige där Utas nämner Eric Hermelin, Gunnar Ekelöf och Sven Delblanc. Utas ställer sig skeptisk till Hermelins egensinniga översättningar även om han uppskattar hans pionjärinsats som introduktör till svenska av den klassiska persiska poesin. I essän om Delblanc gör Utas hans intresse för persiska mattor och konsten att väva till en ingång till hela författarskapet. Det är styvt gjort. Ekelöf å sin sida översatte och lät trycka sex dikter av Rumi men enligt Utas skrev han själv en av dessa texter. Om det verkligen förhåller sig så, vet väl bara Ekelöf i sin himmel.
Speciellt intressant i Den persiska litteraturen är avdelningen om sufismen och dess inflytande på persisk poesi. Detta är ju Utas specialområde. Det sufiska symbolspråket utgår från världslig kärleksdiktning, vilket innebär att den erotiska attraktionen får symbolisera gudslängtan, den älskades ansiktsdrag Guds attribut och vinet den mystiska extasen. Utas lyfter särskilt fram genren med hinsidesresor, det vill säga visionära resor till livet efter detta som förekommer både inom zoroastrismen och sufisk diktning. I Den gudomliga komedin knyter Dante an till denna tradition.
Ett kapitel i Den persiska litteraturen ägnas åt sufimästaren Ahmad Ghazali (d. 1126) och hans skrift Infall om kärleken som skrevs omkring 1100. Ahmad var bror till den kände teologen och filosofen Abu Hamed Ghazali. Infall om kärleken behandlar det centrala kärleksbegreppet inom sufismen som genomsyrar såväl klassisk persisk som arabisk poesi. Det är en svindlande vacker och gåtfull text som nu finns tillgänglig för första gången på svenska i Bo Utas översättning. Här utvecklar Ahmad Ghazali ett intrikat resonemang om den mystiska kärlekens psykologi, ontologi och metafysik. Ett textställe lyder: ”Den älskandes existens är ett av åtskillnadens redskap.” Ett annat textställe lyder: ”Föreningens mark är icke-vara, och åtskillnadens mark är vara.” Infall om kärleken är en pärla inom sufisk litteratur. Bara denna text gör det motiverat att skaffa sig översättningsdelen av Den persiska litteraturen.
Det är nog inte många svenskar som känner till den moderna prosans historia i Iran. Desto mer välkommen är Utas genomgång av iranska prosaförfattare under 1900-talet mot bakgrund av den politiska och kulturella utvecklingen. 1921 utkom det första moderna prosaverket i Iran: novellsamlingen Det var en gång av Ali Jamalzade (1892-1997). Han fick många efterföljare, bland andra Sadeq Hedayat (1903-1951) vars kortroman Den blinda ugglan publicerad 1941 av André Breton ansågs vara ett av världslitteraturens mästerverk. Boken finns för övrigt utgiven på svenska i översättning av Bo Utas. Andra viktiga författarskap är Nima Yushij kallad den fria versens fader, Sadeq Chubak och Mahmud Doulatabadi som betraktas som den ledande prosaisten i sin generation. I ett annat kapitel skisserar Utas genombrottet för modern iransk kvinnlig poesi med sådana namn som Parvin E’tesami, Simin Behbehani och Forugh Farrokhzad. Farrokhzad är utan tvekan Irans främste kvinnliga poet under 1900-talet. Hon dog 1967 i en bilolycka bara 32 år gammal.
Den persiska litteraturen avslutas med två essäer om svårigheten att översätta persisk poesi. ”Kan persisk poesi översättas?” lyder rubriken på den ena essän. Utas svar på frågan är ett rungande nej, ändå är det nödvändigt att anta utmaningen och försöka översätta persisk poesi. Det finns två motsatta tolkningstraditioner: den anglosaxiska och den tyska. Den anglosaxiska nöjer sig med en prosaparafras stöpt i inhemska versformer medan den tyska lägger sig så nära originalets metrik och rimmönster som möjligt. Detta är också Utas ideal, vilket han exemplifierar i den avlutande essän genom en grundlig analys av problematiken kring översättningen till svenska av några ghazaler i Hafez Divan.
Diktaren från Shiraz anses vara den allra mest svåröversatta av alla persiska poeter. Orsaken är att hans poesi bygger på tre skilda motivkretsar: sinnlig erotik, andlig erfarenhet och hyllningsdiktning. Hafez dikter kan därför samtidigt rikta sig till en ma’bud, en gudomlighet; en ma’shuq, den älskade och en mamduh, en mecenat. Dessutom är hans bruk av ghazalen särskilt intrikat och mångtydig. Desto tacksammare får man vara att Hafez finns tolkad till skönklingande svenska inte bara av Bo Utas utan även av Ashk Dahlén. Så här lyder några strofer ur dikt nr. 75 i Hafez Divan tolkade av Utas.
Frukten av allt vårt slit i denna världen är ingenting alls.
Ta fram vin, ty världens rekvisita är som ingenting alls!
Hjärtats och själens mål är att unnas ett möte med Vännen;
det är allt – hjärta och själ det förutan är ingenting alls.
Tigg inte Sidra och Tuba om ynnesten av en skugga,
för nära sett, ranka cypress, betyder det ingenting alls.
Lycka är det som kommer dig till del utan egna mödor;
om ej – att sträva efter Edens lustgård är ingenting alls.
De fem-sex dagar du fått i respit på detta rastställe,
vila lugnt den stund du kan, eftersom tid är ingenting alls!
Vi väntar, o munskänk, här vid randen av förintelsens hav.
Grip chansen, för mellan randen och djupet finns ingenting alls!
Dessa båda volymer av Bo Utas kan förhoppningsvis väcka ett nytt intresse för persisk litteratur och kultur här i landet. Böckerna har alla förutsättningar att bli ett standardverk. Jag kommer i varje fall att ofta återvända till Den persiska litteraturen, inte minst till översättningsdelen. En ny upptäckt är 1900-talspoeten Sohrab Sepehri som Utas presenterar genom att översätta ett fylligt utdrag ur hans samlade produktion i Åtta böcker. ”Vår sak är kanske bara / att springa mellan näckrosen och epoken / efter klangen av den sanna verkligheten”, lyder de avslutande raderna i Sepehris långdikt ”Vattnets fotsteg”. En underbar dikt! (För övrigt finns ett urval av hans dikter utgivet på svenska i översättning av Namdar Nasser och Anja Malmberg: En oas i ögonblicket, 2000.)
Min enda invändning mot Den persiska litteraturen är den något tröttsamma upprepningen av fakta, till exempel om sufismen. Men det är kanske oundvikligt eftersom de båda volymerna består av tidigare publicerade essäer och översättningar spridda i en mängd tidskrifter och antologier. Jag hoppas verkligen att böckerna får den uppmärksamhet de förtjänar och att de når ut till så många läsare som möjligt. Efter att ha läst de klassiska persiska poeterna får man exempelvis ett helt annat synsätt på vindrickande och berusning. Kanske var det därför Sven Delblanc tog en kurs i persiska språket för Bo Utas i början av 1970-talet för att åtminstone kunna beställa en whisky med vatten under sin resa till Iran våren 1971.
