Nuruddin Farah
Dolda i det fullt synliga
(Hiding in Plain Sight, 2014)
Översättning: Jan Ristarp
Modernista, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2017
Inledningen av denna roman, prologen, närmast exploderar på sidorna när Aar brutalt mördas i ett terrordåd på FN-kontoret i Mogadishu där han arbetar. Uppskakande inledning, men missledande för romanens fortsättning – vilket väl är anledningen till att författaren skildrat det i en prolog. Resten av romanen är istället en inte lika upphetsande skildring av hur de efterlevande klarar av att leva vidare, på ett för Farah relativt platt språk.
Följer man Nuruddin Farahs romankonst kan man ana en förenkling, en utveckling från de tidigare lyriska romanernas experimenterande i en modernistisk tradition, som var starkt påverkat av den muntliga litteraturen i Somalia. Samtidigt med internationella hyllningskörer fick Farah inte sällan kritik för denna ”modernism” från afrikanska kritiker, i synnerhet för den första av hans tre romantrilogier, Variationer på temat afrikansk diktatur. Med Dolda i det fullt synliga riskerar Farah ingen sådan kritik.
Även tematiskt är det en annorlunda Farah-roman. De flesta av hans tidigare elva romaner har handlat om misär, inbördeskrig och anarki i det moderna Somalia. Här är det andra teman, främst det individuella efterskalvet av ett terrormord som skildras. Samtidigt känner man igen Farah; eftersom det utspelar sig i Kenya så är Somalia inte långt borta, men framför allt för att det är dess diaspora i Kenya som skildras.
Efter al-Shababs ohyggliga terrordåd har exilsomalierna det inte lätt i Kenya; även kenyaner med rötter i Somalia har det svårt, ”berövade sina medborgerliga rättigheter, utestängda från landets statsapparat”, som någon uttrycker det i romanen. I Nairobi bor de i Eastleigh, ett område andra sällan besöker och de själva sällan lämnar. Där bor nu inte romanens karaktärer, de bor i Aars hus i ett välbevakat och välmående område i Nairobi. Både Aar och hans syster Bella är framgångrika ”afropoliter” uppvuxna i Somalia.
Efter prologens attentat flyttar perspektivet till Bella, framgångsrik modefotograf i Rom med hela världen som arbetsplats och älskare på tre kontinenter. Nu bestämmer hon sig för att flytta till Nairobi och ta hand om Aars båda tonårsbarn. Till Nairobi anländer också snart Aars hustru, Valerie, tillsammans med sin nya livskamrat, den indiska kvinnan Padmini. Jämte dessa finns också Aars svenska älskarinna, Gunilla, stationerad på FN-kontoret i Nairobi. Liksom tidigare hos Farah är alltså kvinnorna i centrum, ty, som Doris Lessing en gång skrev, så är han en av få afrikanska författare som skriver fantastiskt om kvinnor
Romanen berättar prosaiskt om Bellas första dagar i Nairobi, hennes ansträngningar för att få ordning på sin och barnens framtid i Kenya, och på Aars kvarlåtenskap. Det kanske inte låter som en händelserik intrig, och är det inte heller, även om den självupptagna Valerie ställer till det. Först genom att hamna i fängelse i Kampala på grund av sitt förhållande med Padmini, och sedan med sina manipulativa men tafatta försök att få kontakt med barnen hon en gång lämnade, vilka har svårt att acceptera hennes öppet lesbiska förhållande med Padmini. De träffas mest på kontor, restauranger och hemma hos varandra, och diskuterar, grälar och gråter; det är inte spännande, men ändå tämligen gripande. Farah skildrar trovärdigt dessa kvinnor och deras relationer, sorg, sexualitet och ansträngningar att överleva efter Aar. Och även om denna berättelse inte går att jämföra med hans tidigare ofta skakande och både språkligt och berättartekniskt märkvärdiga romaner, så lägger det en ny bild till Farahs bild av Somalia i diasporans Kenya.
