Yang Mu
Den gröne riddaren
Tolkning Göran Malmqvist
Bokförlaget Tranan, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012
Hur ens kunna överblicka detta fång av poesi, kan man undra när man håller den 500-sidiga volymen av Yang Mus dikter Den gröne riddaren i sin hand. Hur angripa och faktiskt ta sig in i denna tegelsten av dikt? Faktum är att det visar sig vara lättare än man kan tro. Efter Göran Malmqvists introducerande förord, som talar om den taiwanesiska litteraturen i stort och om Yang Mu mer specifikt, landar man i dikten ”Nyheter” från 1958 vars första två rader lyder: ”Inga. Ovanför hamnen använder jag passare / för att mäta min blekhet.” Och därefter är man inne. I dikttegelstenen. Det är genomgående direkt och personligt.
Yang Mu, eller Wang Ching-hsien som han egentligen heter, föddes i staden Hua-lien 1940. Han debuterade i en litterär tidskrift redan under sin gymnasietid, då under pseudonymen Yeh Shan som han behöll fram till början av sjuttiotalet. Efter den första samlingen 1960 har det blivit tretton ytterligare, därtill ett par essäsamlingar. Att närmare redogöra för hans akademiska bedrifter under åren fram till pensionering 2010 finns det knappast utrymme för, men att det finns gedigen kunskap att gräva ur när han skriver sin poesi behöver vi inte ifrågasätta. Enligt Göran Malmqvist innehar Yang Mu en särställning i utformandet av den taiwanesiska poesin och han har därför valt att lyfta fram just Mu av de poeter som tidigare introducerades i Nio röster från Taiwan (1999).
Det vilar en stor generositet över Den gröne riddaren. Alla dessa år och alla dessa dikter som finns mellan femtiotalet och idag. Kanske är inte ordet mognad egentligen helt rätt för den process som dikterna genomgår om man följer dem kronologiskt. Redan tidigt äger Mus poesi en slående närvaro och en blick för omgivningens momentana kopplingar. Men det går att spåra en tilltagande säkerhet genom samlingen och kanske även en minskande avhängighet av det sköna. I den senare produktionen flyter diktspråket på med mindre försiktighet, det tar så att säga för sig på ett annat sätt, vidrör tydligare allvarliga och kanske avgörande ämnen än tidigare. I "Den förlorade ringen” (2000) berättar till exempel ett diktjag utifrån sin roll som prickskytt i ett härjat Groznyj. Men genom produktionen fortsätter ändå skönheten att vara central. Ögonblicksbilder av blomblad och kvällsljus kilar fortsatt in sig och lugnar. Det är tätt mellan referenserna till historiska händelser och litterära storheter som Yeats, Lorca och Vergilius. Formen blir med tiden mer uttänjd och fri, och tanken kan lätt gå till de västerländska litterära strömningar som Mu säger sig vara inspirerad av.
Den ständiga närvaron av poetens bildning och litterära medvetenhet står i skarp kontrast till de för våra västerländska ögon annars typiskt österländska bilderna. Just den kontrasten eller det spelet mellan poler ger Yang Mus dikter en särart, en poetisk ton som håller sin läsare vaken. Man faller inte lika lätt ner i en slags exotisk tolkning när man avbryts av motsatser och handfasta konkretioner båda vad gäller ämne och språk. Man skulle också kunna beskriva det som att tonen ofta hamnar någonstans mellan det poetiska, alltså livets poetiska potential, och det verkliga, det rationella, det världsliga.
Frågan om tiden är ofrånkomlig i samlingen. Tid som går, tid som varit, tid som kommer, tid som fenomen. I bokens avslutande noter förknippar Malmqvist tidstemat med Yang Mus uppväxt och senare liv vid Stilla havskusten i Taiwan och USA, där tidvattnet alltid gjort sig påmint. Mu kommer självfallet aldrig fram till svaret på frågan om tiden, men lämnar samtidigt läsaren i en känsla av att frågan är svaret. Yang Mus poetiska öga ser med allvar på sina olika ämnen, men man skall inte heller missa den ofta återkommande glimten, charmen i poetens förhållningssätt. Lugnt och vackert, man aldrig för en sekund tråkigt eller likgiltigt.
Den gröne riddaren är en imponerande och givande bok sedd ur ett flertal vinklar. Formgivningen är iögonfallande. Samlingens tvåspråkighet är svår att se som annat än en tillgång, hur lite man än behärskar originalspråket står det på vänstersidan som en målande påminnelse om väsenskildheten språk emellan. Påminnande om ursprung, om skillnad. (Jag skulle dock gärna ha läst mer om översättningsarbetet i inledningen.) Tidsrymden samlingen omfattar (1958-2010) talar för sig själv och det kronologiska upplägget synes vara väl avvägt. Men Den gröne riddarens största behållning finns tack och lov i Yang Mus dikter. Där förflyttar han sig hur han vill genom tid och rum, där stannar han till i sekunder. Där sammanför han nyfiket, frågande och i någon mening utmanande våra kunskaper och känslor. Kanske visar han sin storhet allra tydligast genom sin säkra enkelhet, hur han låter orden flyta, låter orden kontrastera mot varandra, för att sedan blanda om högen igen. Han skriver världen genom åren som går.
