Daniel Samoilovich
Att trakassera demoner
(Molestando a los demonios, 2009)
Översättning: Lasse Söderberg
ellerströms förlag, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2017
En rad olika anledningar kan ligga bakom att en författare väljer att skriva under ett annat namn än sitt eget. Den konstnärliga friheten i att verka under någon form av täckmantel är dock inte sällan den gemensamma nämnaren. Världslitteraturens mest intrikata exempel är portugisen Fernando Pessoa, vars olika heteronymer bildade en hel kör av röster och stämmor. Men fenomenet dyker också upp närmare vår tid, exempelvis inom den unga rumänska poesin, där det under några år efter millennieskiftet blev populärt att lansera så kallade ”kloner” på internet. Etablerade poeter publicerade dikter under något fiktivt namn för att pröva nya tonfall. Ofta dröjde det flera år innan det avslöjades vem som egentligen låg bakom, i vissa fall har det fortfarande inte uppdagats.
Allt sedan debuten för över fyrtio år sedan har den argentinske poeten Daniel Samoilovich, född 1949 i Buenos Aires, varit något av lekens och överraskningarnas poet. I ett dussintal diktsamlingar har han ständigt prövat olika former och ämnesval. När han nu introduceras på svenska med Att trakassera demoner står visserligen det egna namnet på bokomslaget, men bläddrar man till försättsbladet upplyser undertiteln ”Tien Mais anteckningsböcker” läsaren om att dessa dikter är skrivna under förklädnad.
Tien Mai visar sig vara en ung kines som på 1930-talet flyttar runt mellan olika hotell i Schweiz. De fem avdelningarna, som försetts med plats- och tidsangivelser som ”Lac Léman – april 1935” eller ”Sankt Gotthard – december 1935”, rymmer dikter som med en orientalisk känslighet förmedlar intryck och sinnesstämningar. Inte sällan accentueras skillnaderna mellan öst och väst, där ”inte ens fjärilarna är desamma”. Någonstans långt borta skymtar också konturerna av en förlorad kärlek.
Ofta är det fråga om en naturlyrik med närmast tidlös skönhet, där gyllingen sjunger i den täta grönskan ”lika liten som för tusen, hundratusen år sedan”. Men också bilderna av mänsklig närvaro präglas av stor precision, vare sig det rör sig om knivens snabba smällar mot skärbrädans trä i hotellköket eller de djupa fotspåren i morgonens snö, ”som om universum under natten skulle ha/expanderat en smula”. Ibland kommunicerar diktjaget öppet med äldre österländska diktare som kineserna Li Po och Du Mu, andra gånger figurerar läsningar av europeiska klassiker som Shakespeare och Rousseau. Några gånger, som för att bryta det finstämda, mynnar dikterna ut i en oväntat humoristisk eller absurd twist. En annan fruktbar krock uppstår när både Samoilovich och Mai skymtar mellan raderna, i något som översättaren Lasse Söderberg i sitt klargörande förord kallar för ”ett slags känslans dubbelexponering”.
”Penseln tvekar, vill inte/jaga bort trollsländan som sitter/längst ut på ett blad/eller ens dess tunna gula skugga”. Kombinationen av liv och skörhet i denna korta dikt tycks mig symptomatisk för hela diktsamlingen, vars närvaro och skärpa inte upphör att förbluffa.
