Salim Barakat
Sovande rävar i ruiner
Övers. Jasim Mohamed och Jonathan Morén
Bokförlaget Tranan, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2010
Författaren Salim Barakat är född i Syrien 1951 och har bott i Sverige sedan 1999. Året därpå tilldelades han det prestigefyllda Tucholskypriset. Hans modersmål är kurdiska men han skriver på arabiska och räknas bland den arabiska modernismens främsta namn. I Sverige har han gett ut ett par romaner och ett dikturval. Nu utkommer ännu ett dikturval gjort av författaren själv ur hans sena produktion, Sovande rävar i rubiner i översättning av Jasim Mohamed och Jonathan Morén. Morén har även skrivit ett efterord där han menar att Barakats poesi hyllar detta myllrande kaos som är världen och våra liv.
Salim Barakat debuterade som poet 1973 i Beirut på Adonis förlag och han har sedan dess publicerat en mängd diktsamlingar och romaner liksom en essäbok och barnböcker. Under flera år var han tillsammans med den palestinske poeten Mahmoud Darwish redaktör för litteraturtidskriften al-Karmel. Innan han kom till Sverige tillbringade han 17 års exil på Cypern. Hans författarskap kan ges epitetet magisk surrealism med orientaliska förtecken. Barakats subversivt vildvuxna idiom liknar ingen annans, vilket fick Darwish att utbrista att det "räddade det arabiska språket från blodbrist".
Sovande rävar i rubiner består mest av långdikter och sviter. Det är som om Barakat behöver svängrum för sina vindlande texter för att kunna säga vad han vill ha sagt. Det finns två grundackord i hans dikter: exilens känsla av förlust och längtan och en stark bejakelse av allt som ständigt går förlorat. Barakat är den dubbla förlustens poet med blicken vänd både mot nuets brus och det förflutnas skuggor.
Jag ska gå in i det här huset och slänga mina ben i kaminen,
Jag ska gå in i det här huset och klamra mig fast vid den flyende platsen,
vid graven som hjälper mig med rubinernas bakhåll
och vid de gröna tigrarna som klättrar mot min åtrå på det välsignade mörkrets båge.
Jag ska gå in i det här huset genom den tionde dörren och genom dess tomhet, lika blank som brotrappans tre steg, och dela ut gårdagens kakor skivade som händer.
Att läsa Salim Barakat är att träda in i förtrollad värld där det inte finns några gränser mellan människa och djur, växter och ting. Allt delar en och samma magiska existens. Diktjaget vill få del av alla livsformer samtidigt som han söker något diffust annat. "Så finns där något mer än det som finns?" lyder en nyckelrad i en dikt. Detta okända kan kanske relateras till den hadith som utgör den islamiska mystikens kärna då Allah säger om sig själv: "Jag var en gömd skatt som ville bli funnen." Egentligen är Barakat en metafysisk diktare som med ett fyrverkeri av bilder reflekterar över tiden, alltet, världen och evigheten. Om han har någon tro är det tron på "det tillfälligas uppenbarelse för det tillfälliga."
Sovande rävar i rubiner avslutas med utdrag ur två diktsviter - "Vikter" och "Den tredje gryningstimmens och den tredje torsdagens folk" - som båda är skrivna under det senaste dryga decenniet. "Vikter" är en enda lång åkallan av "fader, moln av mörker" medan "Den tredje gryningstimmens och den tredje torsdagens folk" kan läsas som myten om ett folk som söker "den förlorade evigheten". Den sista sviten är tillkommen i Sverige och här utvecklar sig Barakat till den exilens mytdiktare som han alltid strävat efter att bli. Detta är mästerliga dikter. Synd bara att översättarna inte gjort ett fylligare urval ur denna svit, som till dags dato måste anses utgöra kulmen på Salim Barakats lyriska författarskap.
Med rök talade de till bokstäverna och väckte dem till liv.
De smorde det skimrandes muskler med majsolja.
De svävade omkring en stund, befriade från ljusets bördor, i lustar samlade som kardemummans frön i kapseln.
Inget älskar dem.
Ingen älskar dem.
Nu anses de otadliga
när de nått en fullkomlighet, vars plågor ingen brytt sig om.
