Vivek Narayanan
Låt varje språk vara främmande
Översättning: Erik Bergqvist
Efterord: Magnus Halldin
Wahlström & Widstrand, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2015
Vivek Narayanan har publicerat tre diktsamlingar. Han introduceras på svenska med ett generöst urval ur dessa, fint tolkade av Erik Bergqvist. Magnus Halldin bidrar med ett exemplariskt efterord.
Volymen har fått titeln Låt varje språk vara främmande efter avslutningsraden i en av Vivek Narayanans dikter. Raden uttrycker väl Vivek Narayanan position mellan språk, mellan länder: Indien, Zambia, Sydafrika, USA, tillbaka i Indien. Det vore lätt att sätta etiketten ”världsmedborgare” på Vivek Narayanan, men som Halldin skriver är han själv kritisk mot den. Han nämner hellre länderna han varit bosatt i.
Kanske är det typiskt att en av Vivek Narayanans böcker, The Jewelled Deer, är ett försök till omdiktning av det klassiska sanskriteposet Ramayana. Den klassiska litteraturen är levande i samtida indisk litteratur, men Vivek Narayanan ger sig på ett helt epos. Genom att anknyta det till vår tid genom tids- och miljödetaljer och språkliga vändningar, gärna ironiska, skriver han in sig i en tradition han på en gång tillhör och står utanför. Den indiska klassikern förs in i en ny tid; approprieringen markerar både tillhörighet och distans.
Men Vivek Narayanan anknyter inte bara till den indiska traditionen, han skriver om Pessoa i Durban (Halldin ser rentav Pessoa som ett identifikationsobjekt för Vivek Narayanan) och han anknyter till dikter av Keats och W H Auden. Hos den senare återför han utelämnade detaljer ur dikten ”In Praise of a Limestone” – en dildo – och återerövrar på så sätt Audens förnekade erfarenhet.
Vivek Narayanan söker bortom det givna, till förnekelser och brännpunkter som visar något beständigt under tidens avlagringar.
Kanske kan vi se en dualism i diktarens förhållningssätt. Mellan nuet och det förflutna, mellan hans egen dikt och traditionen; det finns hela tiden ett avstånd som dikten försöker överbrygga, men utan att upplösa motsättningen.
Inledningsdikten ”En hunds sloköra” uttrycker vackert den brytningen. Efter flera underbara bilder av hur hunden slits mellan frihet och lydnad, mellan längtan bort och hem, och hur vi människor gör hunden till ”idel dygd”, avslutas dikten i en motsatsernas förening där polerna harmoniserats utan att upphävas: ”Stilla mellan dörr och vildmark, båda försvunna; / balans, hundens sloköra.”
”Du var en bättre gnostiker än jag”, som Lars Gustafsson skrev i ”Elegi över en död labrador”.
Vivek Narayanan tolkar positionen mellan språken, mellan världarna med oerhörd skärpa. Ofta ger dikten intryck av talspråklig slängighet, kanske en språkets laissez faire-attityd, men under detta ligger koncentration och en tät uttryckskraft.
