Dipak Mazumdar
och doften var ett mörkt vattenfall
14 sånger
(Fluid Twilight, 2010)
Översättning: Julian Birbrajer
Bokförlaget Tranan, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
Dipak Mazumdars diktsamling och doften var ett mörkt vattenfall består av två delar, en engelsk orginalspråklig och en svensk översättning. När man läser Mazumdars muskulösa poesi är det onekligen en tillgång att kunna växla mellan poetens eget ordval och en, om svenska är ens modersmål, adekvat översättning av det smattrande ordregn som bjuds. För det är en poesi som minst sagt fyller ut boksidorna, fyller ut tiden det tar att läsa den, fyller ut betydelser och de känslor den skapar. Det har inte sparats på krut. Poesikrut.
När Dipak Mazumdar tilldelades Stiftelsen Klas de Vylders pris 2008 beskrevs poesin i motiveringen som ”en av tider och röster genomströmmad poesi”. Och visst kan man slås av den stora mängd samlingens 14 sånger innehåller. Här samsas indiska gudar med grekiska och fornnordiska, fågelsång och naturens stillhet med högljudda storstadsbilder och omoral, kinesisk historia, tidlöshet och Napoleon med pizzadeg och besudlade trosor. Mycket är ordet. Och man imponeras av denna regellösa rikedom. Kommer på sig med att vilja höra den uppläst eller utropad, i en varm lokal fylld av människor.
I detta gytter av referenser kan man kanske finna en vilja att uttrycka världen. Världen så osammanhållen som den kan vara. Oförutsägbar och svårtolkad. En av de stora behållningarna med och doften var ett mörkt vattenfall är att den låter bli att bedöma sina ämnen. Vilken tid eller vilken plats vi än befinner oss på, tillsammans med gudomar eller vanliga dödliga, är själva iakttagelsen viktigare än värderingen. Att poesin i detta fall är sprungen ur en hand som upplevt just världen är tydligt.
Det är lätt och skönt att svepas med av flödet, av rytmerna, av storheten i Mazumdars dikter. Men det går också att tappa bort sig bland det myckna. När han saktar ner tempot i vad som förefaller vara minnen och ögonblicksbilder blir det rymligare. Då skapas mer plats för innehållets verkliga, eller verkligare, potential. Något liknande händer en bit in i sång nummer elva, ”Natten rinner ut i oceanen”, när orden ställts glesare på boksidorna. Det blir långsammare och mindre hårt drivet. Kanske även mer lyhört?
sagor
under dödshot
sadisten Eros
vällustigt
frosseri i legender
bryts mot
shahens nacke
snurrar
hans mjuka huvud
dasshuvud
Sett som en helhet ställer och doften var ett mörkt vattenfall höga krav på sin läsare. För att nå in i dikternas mångfald förutsätts en viss koncentration och kunskap. Vill man istället ta del av det ambitiösa flödet och det lite kaxiga i dikterna kan man välja den läsvägen. Även det fungerar utmärkt.
YRLA DENTÉN
